Sju nätter i rad har jag somnat och vaknat utan Fredrik. Och ett par nätter till ska vi fortsätta så. Det här blir vår längsta period utan varandra sedan vi gifte oss. Vi slår ett rekord här as we speak. Ett bottenrekord.

I över en vecka har jag bytt varje blöja och tröstat varje gång någon av de mina gråtit. Och hållit ögonen på Arvid varje vaken stund. Det har gått bra. Mycket bättre än jag trodde. För jag är inte ensam med barnen även om jag är ensam med barnen.

Min syster och min svåger är guld. En av systerns många gyllene egenskaper är att hon tar bilder som vi sedan kan minnas sommaren med. Och jag minns att jag någon gång sa att förra sommaren var livets kanske bästa och att den här inte skulle klara sig speciellt bra i jämförelse. Men faktum är att den här sommaren är underbar. Varje dag (till och med den som slutade i sorgens kväll förra veckan) förundras jag av att det här är min sommar.