Jag grät i kudden igår. Jag som kunde ha gått in i rummet intill och fått kärlek av dem som tar hand om mig nu när Fredrik är borta. Istället valde jag att gråta. Ensam. Och jag valde säkert rätt.

Tänk att tårar i ensamhet ibland är det bästa alternativet. Det mest helande.

Jag tänker inte påstå att jag idag är en mamma värd diplom och utmärkelser. Inte heller har jag blivit intressant under natten som gick. Det finns så väldigt mycket som är tråkigt och dåligt med mig idag. Också.

Men det svarta är betydligt mindre vasst. Och jag kommer inte att gråta ikväll.