Jag hade stora och goda planer på att blogga från skriftskollägret. Så att ni skulle få veta vad vi gör, så att ni skulle få veta att vi har det bra. Men det blir inte. Att vara på läger med nästan nittio andra betyder att det hela tiden finns så många att vara med. Människomänniskan i mig hinner inte med världsliga saker som blogginlägg när alternativet hela tiden är att få möta andra människor. Jag älskar det. Jag badar i gemenskap.

Vi skrattar så mycket. Vi har så fruktansvärt roligt. Den gemenskap som finns i ett ledarteam på skriftskolläger är en gemenskap som slår allt annat jag mött i gemenskapsväg. På riktigt. Vi tycker om varandra. Vi behöver varandra. Vi har förtroende för varandra. Vi känner varandras styrkor och svagheter.

Visst finns det negativa saker med lägerliv. Att gå mellan byggnader hela tiden suger när vädret är dåligt. Att aldrig ha en wc i rummet intill är besvärligt. Ljudnivån i matsalen är onådig…

Men det där väger noll i jämförelse med det goda. Bara noll. Högst noll.

Jag är lycklig jag som får vara här.