Det är nu det händer. Det är nu det är. Det är den tiden på året. Varje dag dyker ett nytt litet tecken upp.

Mina pappershögar är flere och större än vanligt. Mitt skrivbord på jobbet så rörigt att till och med min superhöga toleranströskel mött sin överman. Datum som tyvärr omöjligt kan kommas ihåg. Detaljer som snurrar i huvudet. Saker jag är 99,8% säker på att jag gjort. Ibland har 0,2% rätt.

Det är snart sommarlov. Det känns så tydligt. Alla dessa små tecken… Omöjliga att missa. Omöjliga att missförstå.

Det starkaste och säkraste av tecken; att jag tycker om möjligt ännu mera än vanligt om de studerande som jag till min stora glädje får kalla mina. De är charmigare, smartare och mer fantastiska än någonsin och varje dag tänker jag på att jag kommer att sakna dem i sommar.