Jag skulle lätt kunna skriva om hur ofantligt trött jag är. I en vecka har vi sovit dåligt alla nätter förutom en. Förkylning och/eller pollenallergi gör att vi tre äldsta väcker varandra flera gånger per natt med aggressiva nysningar och hostattacker. Vi är inte en attraktiv grupp. Den minsta familjemedlemmen har tack och lov sin vana trogen levererat nattetid. Nästan som aldrig förr. Hur kan han sova så bra? Jag fattar inte.

Jag kunde också fortsätta mitt inlägg med något om hur mycket jobb det har varit den här veckan. Rättare sagt – hur mycket Fredriks jobb det har varit den här veckan. Mitt eget kan jag alltid hantera, men i Fredriks kan jag stundvis kvävas. Det känns skumt att en annan människas jobb är min egen vardags största utmaning. Men det får väl vara så. Måste tydligen vara så just nu.

Men jag orkar inte. Istället säger jag att det är fredag nu och att det känns. Och den känslan får allt det där andra att om inte försvinna så åtminstone blekna väldigt, väldigt mycket.