Jag hade ett mål i lördags. Jag ville klara mitt halvmaraton på 2 timmar och 10 minuter.
Min plan var att börja bra för att alls ha en chans. Och jag började bra. Halvvägs in i loppet hade den där magiska halva måltiden gått. Jag kände mig stark och jag vågade faktiskt hoppas. Jag vågade faktiskt nästan tro.
Med 15 km i benen blev jag trött. Jättetrött. Hungrig. Stel i benen. Och efter det gick jag bara stadigt neråt som löpare. Backarna kändes som stup. Uppförsbackarna, alltså. Vätskestationerna kom aldrig.
Efter 18 km övervägde jag seriöst att antingen ge upp och gå i mål. Eller ge upp och gå hem. Men så tänkte jag att Fredrik blir sur i så fall, så jag länkade fram.
Men tro mig – det fanns inget vackert med mina sista kilometer på banan.
Jag nådde inte mitt mål. När jag passerade mållinjen hade jag sprungit i 2 timmar, 13 minuter och 52 sekunder. Ändå kände jag mig som en vinnare. Jag hade trots allt sprungit 21,1 km. Och jag hade gjort det snabbare än någonsin tidigare.
Dessutom hade jag absolut ingenting kvar att ge. Det var inte så att jag hållit tillbaka och därför misslyckades. Jag misslyckades trots att jag gjorde mitt bästa. Och på något plan misslyckas man aldrig när man gör sitt bästa.
Och ändå: i lördags misslyckades jag.
För mig var det en ny erfarenhet, det här med att ha ett mål för löpningen och inte nå det. Jag har nämligen alltid förr lagt upp mål som jag vet att jag klarar av.
Den revanschlust som föll över mig redan före jag lämnat stadion var därmed också en helt ny erfarenhet. Jag ska absolut springa halvmaraton igen. Jag ska springa bättre än jag gjorde i lördags. Jag ska klara det på under 2:10.
Jag har kanske läst mera om löpning igår än jag gjort under hela min löparkarriär hittills. Och på någon av alla de sidor jag besökte sa en expert att ett vanligt misstag är att de lugna träningspassen blir för hårda och att de hårda träningspassen blir för lugna.
Jag kände att han kunde få skriva berättelsen om mitt löparliv. Just precis så tränar jag! Om jag tränat långpass, återhämtning eller intervaller verkar kvitta; mitt tempo är nästan alltid detsamma.
Så nu har jag en ny träningsplan. Jag ska pulsträna och på så sätt försöka hålla mig lugn när jag ska och pressa mig hårdare än någonsin förr när jag ska det.
Har du pulstränat? Ge mig tips och råd!
Nu börjar jag. Igen.
Nästan för lycklig 
Bra jobbat! Jag förstår precis din besvikelse, men tänk vad stolt du skulle ha varit om du inte hade haft något mål!
Sikta på en halvmara i höst, t.ex. esbo i september.
Långlänkar ska gå långsamt o med låg puls. Det är löjligt sakta i början och du kan vara tvungen att gå i uppförsbackarna för att hålla pulsen nere. Gärna 90 min eller mer för att det ska ha effekt. Det tar tid, men du kommer att märka att du småningom kommer att kunna springa lite fortare utan att pulsen stiger. Det är grunduthålligheten allt bygger på 🙂
Sedan lönar det sig definitivt att få in en intervallträning i veckan också. Då ska du ta ut dig. Intervallen ska gå fort, men se till att vilan mellan intervallen är tillräckligt lugn (gå/jogga sakta) för att skillnaden mellan intervall o vila blir tydlig.
”Tröskelpass” är också ett bra alternativ till hårdare träning. Då springer du 20-30 minuter i jämn, rätt så hård fart (typ den fart du skulle klara 10km). Det förbättrar fartuthålligheten o höjer mjölksyretröskeln 🙂
Det kommer nog att gå bra. Även om du inte skulle springa mer än ett par gånger i veckan tror jag att du kan utvecklas så länge du har en tanke och ett syfte med träningen 🙂
Hejsan Amanda!
Grattis till halv maran samtidigt som jag helt förstår din besvikelse. Senast jag sprang halvmara hade jag också ett mål, missade den med 10 sek och var besviken!! Löjligt, sa min syster, och jag höll med henne, men ändå…
Sommaren 2012 sprang jag mina bästa tider någonsin med 2 träningar i vecka. Ett intervallpass och ett långlopp. Mina träningspass var kvalitativa ( kan man säga så !;) och båda loppen sprang jag över min bekvämlighetszon. För mig blev det resultat.
Nu efter Amos har jag igen börjat löpa, och det känns långt till den fart jag hade då men roligt är det.
Lycka till med flåset 🙂