Om du har sett Mästarnas mästare i år så har du sett mig. Jag är Thomas Ravelli. Att se honom på tv är som att se mig själv.

Den där irriterande optimismen. Den där förvåningen när något går vägen. Den där dramatiska ådran. Den där ovanan att tala högt för sig själv i pressade tävlingssituationer som kräver all energi. Den där gapande munnen vid förvåning och/eller fascination.

Sedan han klev in i programmet har det inte gått många minuter utan att jag och Fredrik utbytt den blick som kommit att betyda ”nu-är-han-precis-som-du/jag-igen”.

Tur för mig att Fredrik gillar Ravelli.