På onsdag fyller Arvid ett och ett halvt. Det fanns en ljuv tid när jag varje månad berättade om vad som var på gång i hans liv. Den ljuva tiden är utbytt mot en annan ljuv tid där dylika månatliga berättelser inte ingår, men vid verkliga milstolpar på livets väg är det väl absolut värt att uppdatera er om läget.

Arvid har fortfarande det lynne som han haft sedan han föddes. Han är glad, lättroad och kräver i allmänhet rätt lite av livet. Visst har han ibland haft gnälligare dagar och veckor men de har i regel varit övergående och trots allt rätt milda. Han har också fortsatt sina goda vanor med att äta bra och sova bra. Oj, så mycket lättare det är när en liten äter och sover gott.

(En hälsning till dig som just nu vakar på nätterna med en liten som ändå är för stor för att hålla igång nattetid, till dig som ibland eller rentav ofta känner dig dålig för att du inte njuter av småbarnstiden; det är förståeligt att du inte njuter. Det suger att inte få sova. Var snäll mot dig själv. Du är inte dålig. Du är trött. Be om hjälp. Ät mycket glass. Strunta i städningen. Gör vad som helst som får dig att orka lite bättre. Det kommer att bli bättre och det kommer att bli bra och då kan man städa och äta morötter.)

Arvid som var oförskämt frisk hela sitt första år på jorden måste ha tagit Fredriks återvändande till arbetslivet minst lika hårt som jag. Sedan januari har han varit sjuk flera gånger än under hela livet fram till det. Det är inte roligt, men inte farligt. Bara lite irriterande.

Den vanligaste frågan man får när man har ett barn som är ungefär 1,5 år är hur mycket han talar. Och svaret när det gäller Arvid är att han talar väldigt lite. Han är mycket, vår Arvid. Men en mångordig och långrandig man är han verkligen inte. Jag är inte det minsta orolig trots att han till fullo behärskar ett enda ord (det ordet är ju så bra). Jag är nog inne på min mors linje, att han visar prov på stor integritet som i en rätt verbal familj med många ord flygande mellan väggarna väljer att inte prata. Ännu.

Han är den kramigaste man kan tänka sig. Och han ler mera än någon annan jag vet. Han älskar att läsa böcker, igår läste jag elva böcker för honom (kan ha missat någon) och orkar sitta länge och lyssna. Mitt litteraturhjärta gläder sig. Samtidigt har han också visat prov på verkligt bra fotbollspassningar. Fredriks fotbollshjärta gläder sig. Han charmar alla omkring sig, vinkar åt alla han möter. Som Ingrid säger: ”Arvid får ju nya vänner hela tiden”. Och jag förstår de här nya vännerna. Mitt hjärta har fortfarande inte hämtat sig sedan han kom till oss och förändrade allt. Gjorde världen ny. Jag säger som hans pappa sa för några dagar sedan: ”Arvid, du är allt.”

Lite så är det nog. Inte illa för att vara 1,5.

Jag har SÅ fastnat i quizkampen. Rekommenderar bara om du har mycket tid och en allmänbildning som är bättre in min. Största delen känner jag mig bara dum i huvudet. Finns typ bara fem kråkor som är ännu sämre än jag.

Bloggvärlden pratar om åldersnoja och jag förstår ingenting. Alls. Det finns inte en åldersnojig cell i min kropp. Sedan jag var nitton har alla åldrar känts som den bästa. Idag är jag trettio och helt tillfreds. Har inte bråttom någonstans och längtar lika lite tillbaka till något annat. Trettio är bäst hittills. Och jag skulle förvåna mig själv storligen om inte det är trettioett som är bäst om ett halvt år.

Jag misstänker lite att min totala brist på åldersnoja beror på att varje år numera känns som ett helt oförtjänt bonusår. Den där trafikolyckan som inte gav mig ett enda fysiskt ärr ärrade mig för livet. I nio hår har jag vetat att jag kan dö ung, att jag kan dö imorgon. I nio år har varje nytt år känts som en helt otrolig gåva. Hur skulle man kunna frukta åren som kommer när man på någon nivå redan tycker sig leva på övertid?
r

Arvids kärlek till och intresse för telefoner når nya nivåer. Dåliga nivåer. Nu handlar det inte längre om att det blir rätt få bilder. Nu handlar det om att jag pratar i telefon bara efter läggdags på kvällen eller under middagsvilan. Eller på väg till eller från jobbet. Efter att han förra veckan vrålade i bakgrunden under ett helt samtal känns det inte mera hållbart.

Negativt: det begränsar ju onekligen telefonsamtalens flexibilitet.

Positivt: jag slösurfar nästan inte alls längre.

Idag lyssnade jag på Nadia och Linn när jag morgonsprang en halvtimme. De pratade om panik, om liv, om vishet och tacksamhet vid sjuk- och dödsbäddar och jag lyssnade och tänkte intensivare än jag sprang.

På slutet frågar sig en av dem om man kanske borde bli religiös ändå. Och jag nästan stannar och känner hur pulsen ökar fast tempot minskar. Jag samlar krafter och är beredd. Nu kommer det.

Jag är beredd på det vanliga. Det som brukar komma när någon som inte tror talar om oss som tror. Vi är mindre intelligenta, vi är trångsynta, vi är fördömande, vi tror på en gubbe på ett moln, vi tror på en sagobok och (en av mina personliga absoluta icke-favoriter) vi lever inte på 2000-talet. Ungefär så brukar det låta. Och man förväntar ju sig oftast det man brukar få så jag förväntar mig det.

Men får det inte alls. Det blir några meningar om den tacksamhet, den glädje och den tro på att saker och ting ordnar sig som Nadia och Linn tycker sig se i deras vänner som tror. Och så är det bra med det.

Jag tänker att det där är respekt och ödmjukhet, på riktigt. Jag tänker att det där är fräscht. Och tyvärr sällsynt. Det är en av få gånger som troende nämnts i ett medialt sammanhang och jag inte gråtit ens lite i själen efteråt. Tack, Nadia och Linn!

Min yngsta syster förgyller som bäst vårt hem med sin närvaro. Ingrids glädje vet inga gränser. Femtonåriga moster Fanny är den tuffaste hon vet.

Jag älskar att Ingrid får den tid och uppmärksamhet som hon får just nu. De spelar Afrikas stjärna, bakar kokosbollar och pratar med varandra. Jag har en moster som är elva år äldre än jag. Och när jag ser min dotter tillsammans med hennes tio år äldre moster minns jag precis hur det kändes när man var liten och hade världens tuffaste moster.

Nu vet jag hur det är att vara stor och ha världens tuffaste moster.

Med flit skriver jag sällan om mitt jobb. Jag utgår från att mina studerande är rörande ointresserade av min blogg – vardagsreflektioner av en småbarnsmamma kan ju inte vara speciellt lockande för gemene tonåring – men eftersom allt som bekant finns på internet för evigt kan det ju hända att någon av dem någon gång snubblar in här. Och därför skriver jag sällan om mitt jobb.

Men idag måste jag göra ett undantag.

Ni som hänger här ibland har säkert noterat mellan raderna att de månader som gått sedan årsskiftet inte bara varit sång och dans. Arvid har varit sjuk fyra gånger, jag har haft svårt att anpassa mig till att inte längre ha en hemmapappa hemma utan en heltidsarbetande präst och allt det där och lite till har gjort att vardagen stundvis har känts ganska besvärlig.

Och där kommer jobbet in. För jobbet är på riktigt nästan aldrig besvärligt. Och det allra bästa med jobbet är alla gånger studerandena. Hur mycket jag än älskar litteraturen och språket och retoriken och allt det där så kommer det långt efter studerandena på listan. De har varit en enorm källa till glädje under de här månaderna som på så många andra sätt varit så… besvärliga.

Idag har jag avslutat tre kurser, period fyra blir nämligen fem på måndag och jag har sagt tack och hej och hoppas verkligen att vi ses snart igen till sextiotre studerande. Att få vara deras lärare, följa dem på ett litet hörn på en del av deras väg, att få möta dem genom att prata med dem, lyssna på dem och läsa deras texter – jag verkar inte tröttna.

Första året som lärare sa många att det nog bara var nyhetens behag som gjorde mina steg lätta när jag gick till jobbet. Andra året sa jag det åt mig själv, för att inte bli besviken sedan den dag allt plötsligt skulle vara annorlunda. Men nu, efter snart fem åt som modersmålslärare, är jag faktiskt mera övertygad än någonsin om att jag har världens bästa jobb för just mig. Det roligaste, mest givande. Det som passar mig allra allra bäst. Sedan får jag bara hoppas att det passar studerandena också, att jag tycker mig passa så bra med dem.

1. Vi påbörjar i skrivande stund vår gratismånad med netflix. Det är helt outforskad mark för oss.

2. Imorgon lär vi bli en apple tv rikare.

3. Men jag har aldrig aldrig aldrig använt en hashtag.

Än en gång: att själv ligga i sängen med en bok och höra syster och man prata och skratta tillsammans i rummet intill… I en bok som inte har helt fel är det definitionen på lycka.

Det finns så mycket som skaver i vardagen just nu. Så lite tid. Så mycket att göra. Så mycket otur. Så många så svåra vardagspussel.

Men ungefär fyrahundra kilometer härifrån har en av mina bästisar fått ett barn och allt det där som skaver stör lite mindre när jag tänker på det.

Det skavande i mitt liv är trots allt bara praktiska saker. Och det praktiska är ju bara det praktiska. Ingenting i jämförelse med ett liv.

Samtidigt har jag hört att det ofta är vardagsskavet som fäller en. Det är gräl om pengar och städning som river sönder äktenskap snarare än värderingar och livsavgörande frågor. Och det får mig att tänka att en vardag som i längden känns lite för påfrestande aldrig kan vara bra. Så det här måste vara övergående. Om inte måste vi välja annorlunda.

Men fyrahundra kilometer härifrån finns en liten människa som jag vet att jag kommer att älska. Och vetskapen om det är skavsårsplåster.