På onsdag fyller Arvid ett och ett halvt. Det fanns en ljuv tid när jag varje månad berättade om vad som var på gång i hans liv. Den ljuva tiden är utbytt mot en annan ljuv tid där dylika månatliga berättelser inte ingår, men vid verkliga milstolpar på livets väg är det väl absolut värt att uppdatera er om läget.

Arvid har fortfarande det lynne som han haft sedan han föddes. Han är glad, lättroad och kräver i allmänhet rätt lite av livet. Visst har han ibland haft gnälligare dagar och veckor men de har i regel varit övergående och trots allt rätt milda. Han har också fortsatt sina goda vanor med att äta bra och sova bra. Oj, så mycket lättare det är när en liten äter och sover gott.

(En hälsning till dig som just nu vakar på nätterna med en liten som ändå är för stor för att hålla igång nattetid, till dig som ibland eller rentav ofta känner dig dålig för att du inte njuter av småbarnstiden; det är förståeligt att du inte njuter. Det suger att inte få sova. Var snäll mot dig själv. Du är inte dålig. Du är trött. Be om hjälp. Ät mycket glass. Strunta i städningen. Gör vad som helst som får dig att orka lite bättre. Det kommer att bli bättre och det kommer att bli bra och då kan man städa och äta morötter.)

Arvid som var oförskämt frisk hela sitt första år på jorden måste ha tagit Fredriks återvändande till arbetslivet minst lika hårt som jag. Sedan januari har han varit sjuk flera gånger än under hela livet fram till det. Det är inte roligt, men inte farligt. Bara lite irriterande.

Den vanligaste frågan man får när man har ett barn som är ungefär 1,5 år är hur mycket han talar. Och svaret när det gäller Arvid är att han talar väldigt lite. Han är mycket, vår Arvid. Men en mångordig och långrandig man är han verkligen inte. Jag är inte det minsta orolig trots att han till fullo behärskar ett enda ord (det ordet är ju så bra). Jag är nog inne på min mors linje, att han visar prov på stor integritet som i en rätt verbal familj med många ord flygande mellan väggarna väljer att inte prata. Ännu.

Han är den kramigaste man kan tänka sig. Och han ler mera än någon annan jag vet. Han älskar att läsa böcker, igår läste jag elva böcker för honom (kan ha missat någon) och orkar sitta länge och lyssna. Mitt litteraturhjärta gläder sig. Samtidigt har han också visat prov på verkligt bra fotbollspassningar. Fredriks fotbollshjärta gläder sig. Han charmar alla omkring sig, vinkar åt alla han möter. Som Ingrid säger: ”Arvid får ju nya vänner hela tiden”. Och jag förstår de här nya vännerna. Mitt hjärta har fortfarande inte hämtat sig sedan han kom till oss och förändrade allt. Gjorde världen ny. Jag säger som hans pappa sa för några dagar sedan: ”Arvid, du är allt.”

Lite så är det nog. Inte illa för att vara 1,5.