Med dessa tre besökte jag just den nyaste lilla människan i vårt liv. Och när barnet låg i min famn slogs jag av hur mirakulöst och oerhört det är varje gång världen blir ett liv rikare.

Och ungefär samtidigt insåg jag hur idiotiskt och fruktansvärt jag uttryckte mig i inlägget nedan. Skaffa en ettåring. Det fungerade kanske när jag sa det åt några sextonåriga elever, men det fungerar verkligen inte här eller någon annanstans där alldeles för många människor hoppas på och ber om ett enda; ett barn. En gång var det min innerligaste bön och min tyngsta besvikelse. En kort gång, men en gång. Jag borde veta bättre.

Jag var frestad att radera inlägget för att dölja min klumpighet. Men jag låter det stå kvar. Som ett vittne om att det inte alltid är elakhet och oförståelse som gör att folk sårar. Ibland är det klumpighet och oeftertänkamhet. Vilket inte är en ursäkt men ändå en annan sak.

Förlåt.