Jag har under de senaste dagarna förkovrat mig i fransk barnuppfostran och läst boken Franska barn kastar inte mat.
En del saker håller jag helt och hållet med om. En del saker håller jag inte alls med om.
Och lustigt nog inser jag att Ingrid har en del drag som präglar franska barn men lider akut brist på vissa. Medan Arvid uppfyller andra kriterier och minst sagt brister vad gäller andra.
Har någon av er läst? Vad tyckte ni?
Det som jag på inget sätt kunde ta till mig var ett av argumenten i diskussionen kring jämställdhet (eller bristen därpå) i de franska hemmen. Författaren hänvisade där till en av sina franska väninnor som förtjust hade berättat att hennes man uttryckt beundran för henne eftersom hon sköter allt där hemma så fint. Själv skulle han, enligt egen utsago, aldrig klara det. Och hon kände sig stolt över att hon klarade det.
Är det bara jag eller är inte det där höjden? Att kvinnor går med på att dra ett enormt lass hemma för att deras män tycker de är duktiga? Att män rättfärdigar sitt latmaskande genom att hylla de kvinnor som sliter i deras ställe? Att män som kan leda stora företag med många anställda plötsligt blir inkapabla och handlingsförlamade när de står inför ett hushåll?
Nej. Jag fattar inte.
Nästan för lycklig 
Författaren är amerikansk och jag tror inte att hennes syn på Frankrike är en korrekt analys av hela landet. Googla tex Simone Weil eller Elizabeth Badinter eller om synen på barn – Francoise Dolto.
Argumentet i sig, jo smicker kan säkert fungera ett tag (du är ju så bra på… kan inte du hjälpa mig?), men ofta så försöker en väl att hitta på en ursäkt utåt för varför en lever ojämställt – se tex alla argument som förs fram för att föräldraledigheten inte delas lika. (Min man är bättre på att tjäna pengar än vad jag är…)
Den franska väninnan har kanske inte upplevt den känslan av hejdlös frihet när en hemmamamma drar iväg till Tallinn över veckoslutet och lämnar mannen hemma med barnen. Frågar förstås ”är det nåt du behöver veta?” (om mat, nattande, dagssömn, kläder, var nåt finns el. dyl.) Och han svarar ”nä, vi klarar oss bra”. Och dom gör det.
Lustigt, jag började med den boken för en stund sen! Hann dock bara ett halvt kapitel eller så innan jag somnade, så jag har inte så mycket åsikter ännu. Tyckte den verkade lite klumpigt skriven (eller översatt), men lite intressant med den där dubbla kulturkrocken (fi.sv. möter både franskt och amerikanskt).