Jag vågade. Men nog var jag rädd. För jag visste ju att det skulle bli på gränsen.

När jag läste boken fick jag ta paus efter hundra sidor för att Fredrik var borta och jag ensam hemma med Inksie. Den var för läskig. Och då fick jag ju ändå skapa och välja bort bilderna i huvudet.

Ikväll var jag helt i händerna på en teaterföreställning som skapade och tvingade på mig bilder.

Men jag vågade. Och jag klarade.

Pjäsen var stark. Berättelsen höll, även om den förstås hade tappat en del av sig själv på vägen till scenen. Lika mångfacetterat, lika djupt och lika smygande kan en pjäs aldrig bli.

Gräset är mörkare på andra sidan. Se den. Läs den.

Och prata med varandra. Gräset som ingen annan får se är mörkast av allt.