Ibland känns livet så stort och rikt och fantastiskt. Världen känns vacker och människan är underbar.

Andra dagar förstår jag inte hur jag kan känna så ibland. Jag har idag läst ut Åsne Seierstads En av oss. Samma diskuteras Rysslands militära hot mot Ukraina i samtliga medier ur många olika perspektiv.

Och jag vet inte.

Sådana dagar känns livet så skört och mörkt och osäkert. Världen känns skrämmande och människan livsfarlig.

Och jag får inte ihop det.

Ibland har jag tänkt att livet, världen och människan egentligen inte är någotdera utan något där i mitten. Något vagt, något grått.

Men numera lutar jag mera åt att livet, världen och människan är både ock. Det största och det sköraste. Det rikaste och mörkaste. Det mest fantastiska och det mest osäkra. Det vackraste och det mest skrämmande. Det underbarste och det mest livsfarliga.

Både ock. Däri styrkan. Däri faran. Däri vikten i att ständigt sträva efter det goda och sanna.