Min syster Emma skrev ett blogginlägg som faktiskt är bland det finaste jag läst. Jag är kanske lite partisk och lite ovanligt känslig just ikväll, men faktum är att hennes berättelse om människomötet som möjliggjordes av den vita prästkragen fick mig att gråta.

Det påminde mig om hur lätt det är att tala om Gud med människor som är medvetna om att de behöver honom. Hur angelägen han plötsligt kan kännas när marken skälver. Hur få människor som väljer att inte ens hoppas på honom när livet visar sig från sin fulaste, brutalaste sida. Vid en dödsbädd, vid en trafikolycka, vid sjukdomsbeskedet som ändrar allt. Vid ett alldeles för närgånget möte med en ambulans och den egna dödligheten en onsdag i mitten av februari.

Det påminde mig om de gånger som vänner som inte alls tror  har bett mig be för dem eller för någon som står dem nära när allt plötsligt blev som ingen ville, som ingen trodde. Det påminde mig om hur jag mitt i livskriser ibland har kunnat prata om min tro till och med med dem som annars ryggar tillbaka för just den delen av den människa som är jag. Hur lätt jag hittar orden när de söker sig till någon som behöver få höra dem. Hur jag som annars så ofta blir så obekväm plötsligt får allt det där viktiga sagt.

Det påminde mig om hur avlägsen Gud ofta känns när allt går som vi hoppades och trodde och ville. Det påminde mig om hur Gud först och främst är en Gud för de sjuka, de trötta, de svaga, de fattiga, de krossade. De som behöver Honom. Vi som behöver Honom. Och något annat har han ju aldrig heller sagt sig vara.