Det är inte okej men jag kan leva med att det finns tonåringar som tror sig vara för coola för mössa i minus femton. Mindre förstående är jag när visssa tydligen är gör coola för att stänga sina jackor. Eller ens ha jacka. I minus femton.

Inlägget ovan har (nästan) ingenting med eleverna i min skola att göra och (nästan) bara med andra elever i andra skolor som jag mötte på väg till jobbet idag.

Egentligen älskar jag Fredrik lite mera för att han antyder att jag överskattsr mitt utrymme. Det är bara för att jsg får en törn som jag blir vansinnig där och då. Att han gör det gör mig gott och min omgivning ännu godare. Att han gör det smidigt och diskret gör honom godast.

– telefonköer
– att försöka få in Arvids tummar i tummen på tjocka vinterhandskar (seriously, är det någon som vet hur man fixar det där på en ettåring?)
– att hår blir smutsigt och måste tvättas
– när folk inte beter sig som folk (jag kräver ganska lite, så när min gräns passeras är det illa på riktigt)
– jag själv när jag blir för ivrig och tar för mycket plats
– Fredrik när han på ett finkänsligt och för andra omärkbart sätt antyder att jag blir för ivrig och tar för mycket plats
– omständlighet
– elitism

I måndags var jag på möte. På möte för föräldrar till blivande förskolebarn. Jag fattar inte. När blev min lilla dotter så stor? Tänk att hon i höst ska röra sig i skolkorridorer. Ha en matematikbok. Jobba med alfabetet i grupp. Ha vänelev i årskurs 3.

Jag fattar faktiskt inte.

Det sägs ju att andras barn växer snabbt, men nu känns det plötsligt som om det går rätt snabbt med vårt eget också.

Jag tror att hon kommer att älska förskolan. Jag gissar att hon kommer att dras till uppgiftsböcker som jag själv (tyvärr) dras till socker just nu. Och jag hoppas att hon får ett festligt år. Nya vänner. Många skratt. Mycket, mycket trygghet.

För egen del är jag just nu mest orolig för att förskolan börjar klockan nio. Och med börjar menar jag börjar.

Fredrik Backman har skrivit tre böcker. Alla tre har fått mig att skratta högt. Alla tre har fått mig att gråta på riktigt. Han är onekligen bra. Snart börjar jag misstänka att det inte bara handlar om en tillfällig lyckoträff i början.

Jag hade tänkt skriva ett engagerat inlägg om prostitution men fick inse mig besegrad av en lite för lång och lite för intensiv dag. Kanske imorgon. Hoppas imorgon. Mest för att det skulle kunna vara ett tecken på att morgondagen är lugnare än dagen. Ja tack.

… skulle jag absolut inte välja Carrie i Homeland. Kanske tusen gånger har jag känt tacksamhet över att inte ha den kunskap om andra människors och länders hemligheter som hon har. Sällan har mitt eget liv känts så roligt som i jämförelse med hennes.

Jag skulle inte heller välja någon alls i Gossip girl. Där har folk seriöst märkliga problem. Upplyser jag er om eftersom jag har fördomar om att mina läsare inte tillhör GG:S tittarskara. Det är nog bara jag.

Jag tror att jag kanske skulle byta liv med Claire i Modern family. Som hemmafru med tre jättestora barn skulle jag säkert hinna lösa mycket. Dessutom skulle hon kunna lära mig en hel del om ordning och reda. Och sedan tycker jag att hennes man Phil är en av de festligaste och roligaste karaktärer som finns i tv just nu.

Ja, här kunde den ju lämpligen ha varit. Om jag skulle vara en människa som retar mig på fula bokomslag. Eller en människa som gärna skulle visa upp de fula böcker hon känner till.

Men jag är inte sådan.

Jag är en sådan som känner hur något knyter sig i magen när jag i början av januari ser att jag tio dagar senare förväntas lyfta fram en ful bok.

Det är lite samma knytande i magen som gör att jag håller någon slags koll på vilka muminmuggar som väljs mest sällan av våra gäster och sedan alltid väljer en av de muggarna själv. För att jag på något skumt sätt tycker synd om de muggarna för att de så sällan blir valda. (Vilka de mest sällan valda är? Glöm det! Som om jag skulle hänga ut dem offentligt på det sättet!)

Så där har jag alltid varit. Hittills. Jag vet att det är märkligt och jag växer kanske ur det någon dag. Men just den här måndagen i mitten av januari 2014 vill jag inte lyfta fram en ful bok.

Bättre lycka nästa gång.

Kanske.

För ärligt talat verkar den här egenskapen snarare förstärkas med åren.

Men det kan vi tala tyst om.

… måste nog ändå bli att byta ut tv mot bok. Rakt av. Jag är så brutalt nyförälskad i läsningen efter det här veckoslutet att jag tycker nästan synd om de elever som råkar ut för mig imorgon. Jag kan mycket väl bli osaklig i något skede. Ni vet de där ämneslärarna som är så passionerade för det egna ämnet att de förlorat all verklighetskontakt och därmed förmågan att nå tonåringar med passionen? Det är jag imorgon. Är jag rädd.

Jag älskar allt som hör ihop med läsning förutom den smärtsamma vetskapen om att jag aldrig kommer att hinna/kunna läsa allt jag vill/borde läsa. Och det faktum att det åtminstone för mig är svårt att äta glass samtidigt som jag läser.

Januari är SÅ bästa läsmånaden hittills i år. Vi skriver idag 12.1 och jag har redan läst sju böcker den här månaden.