I måndags var jag på möte. På möte för föräldrar till blivande förskolebarn. Jag fattar inte. När blev min lilla dotter så stor? Tänk att hon i höst ska röra sig i skolkorridorer. Ha en matematikbok. Jobba med alfabetet i grupp. Ha vänelev i årskurs 3.
Jag fattar faktiskt inte.
Det sägs ju att andras barn växer snabbt, men nu känns det plötsligt som om det går rätt snabbt med vårt eget också.
Jag tror att hon kommer att älska förskolan. Jag gissar att hon kommer att dras till uppgiftsböcker som jag själv (tyvärr) dras till socker just nu. Och jag hoppas att hon får ett festligt år. Nya vänner. Många skratt. Mycket, mycket trygghet.
För egen del är jag just nu mest orolig för att förskolan börjar klockan nio. Och med börjar menar jag börjar.
Nästan för lycklig 
Jag tycker också att förskolan som bäst kan vara ett väldigt fint år. Jag tycker lite synd om mig själv att jag inte fick delta i förskolan utan hade tråkigt hos dagmamman där pojkar tvingade mig att leka rymdlekar ;). Ett av våra barn hade förskolan som började halv nio. Efter förskoleåret hade förskolläraren rekommenderat att vårt barn börjar skolan i den gruppen som började lite senare. Min man hade inte hunnit så ofta i tid till förskolan…