Idag klockan halv elva hade jag redan gråtit tre gånger. Så illa började den andra dagvårdsdagen för Arvid. Men sedan sov han en stund och plötsligt var han nöjd och glad. Och åt en banan.

Jag blev så lätt om hjärtat när jag fick rapporten om att han lekte i vardagsrummet. Världens fick färger igen. De ljud som omgav mig blev mycket klarare.

Och nu vandrar han omkring här hemma och är precis som han är. Vår Arv. Det är skönt att märka att han inte är mera beroende av oss än han brukar. Han verkar lika grundtrygg som förr trots två dagar som i hans tycke säkert varit mycket, mycket märkliga.

Det blir bra. Nu vet till och med mina känslor det. Vi firar (efter att Arvid själv somnat) med tacos, glass och godis ikväll.