Idag bar vi hem halva Ikea. Det känns ju som om man alltid gör det. Det blev två barnmatstolar, två pottor och två set med barnvänliga matkärl. Och jag kände att allt vi bar omkring på skrek att vår familj kommer att få tvillingar imorgon.

Men det kommer vi inte. Ju.

Däremot kommer vi att få en privat dagvårdare till Arvid och en annan ettåring. Imorgon kommer de hit första gången och under våren ska de vara hemma hos oss varannan vecka. Av olika orsaker blev det den lösning som vi valde för Arvids vår. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det visar sig bli en bra lösning.

Idag har Arvid övat på att vara i sin nya dagvårdssituation, då hemma hos den andra ettåringen. Och det gick inte bra. Vår nästan alltid genomglada lilla pojke var otröstlig och ledsen. Han åt ingenting, ville ingenting och bara föll ihop som människa.

Jag har gråtit fyra gånger idag. Och så en gång redan igår för att jag på något sätt tydligen anade att det här inte skulle gå speciellt smidigt.

Jag vet ju att det blir bra. Jag påminns om hur jag ringde, i tårar, till Fredrik i samband med Ingrids första dagisdag och beskrev läget. Jag påminns om hur Fredrik, troligtvis också i något som åtminstone påminner om tårar, med bestämdhet och hela världens tigerpappakärlek sa:

– Hon ska aldrig mera behöva fara till dagis.

Och jag påminns om att hon ju for till dagis igen redan dagen därpå och att det då gick lite bättre. Och dagen efter det ännu lite bättre. Och bara kort därefter rentav riktigt bra. Arvid har dessutom ännu bättre förutsättningar. Han är ett av bara två barn tillsammans med en pålitlig och rolig vuxen och en liten god kamrat.

Så jag vet ju med mitt förnuft att det kommer att bli bra. Men mina känslor är inte riktigt där ännu. Mina känslor är med min älskade lilla ettåring som kramade mig hårdare idag än kanske någonsin förr. (Väl medveten om att min dramatiska ådra kan ha tillfört kramen lite mera styrka än vad som egentligen fanns där)