7.15 Vakna

8.15-9.45 Hålla lektion

10-10.40 Besöka rådgivning

11.15-12 Springa (efter en förkylningspaus på över två veckor är jag INTE en sådan som springer)

12.45-13.30 Hålla lektion

13.45-14 Luncha

14-15 Läsa essäprov hemma

15.15 Planera på jobbet

15.30-17.00 Repetera julskådespel

17-18 Promenera hem, laga mat, äta mat

18-19 Ta buss till teater, gå lite fel i Hagnäs, hjälpa elever som är vilse i Eira att hitta rätt väg, hinna fram i tid

19-21 Se teaterföreställning med elever

21.45 Komma hem

Och är nu just nu glad över en innehållsrik och många gånger rolig dag. Men ändå väldigt starkt av den åsikten att dagar som är såhär splittrade gärna får vara sällsynta. Min mörhet vet nästan inga gränser.

Nu ska jag fira med att läsa några elevtexter till. Sedan ska jag sova så fruktansvärt gott.

Nya brudar, nya möjligheter. Sa en av männen i det kompisgäng vi passerade på väg in på båten. Vi kände oss verkligen inte som nya möjligheter. Vi kände oss som tre av de godaste vänner som inte varit tillsammans bara vi på över fem år och nu plötsligt skulle få ett och ett halvt dygn. Bara vi.

Vi åt gott, vi shoppade gott, vi myste gott. Och mest av allt; vi talade gott. Vi har pratat om allt. Känslan av att tiden inte tar slut av någon annan orsak än att den höggravida vill sova var magisk. Tiden kunde ha stannat, den borde ha stannat.

Himlen kan mycket väl vara lite som Viking Line med Becka och Meja. Så är det bara.

De där två älskar jag. Verkligen. Jag slänger fram mina misslyckanden, mina svagheter och mina brister på bordet och de ser på mig med kärlek och jag blir inte dömd. Bara älskad.

Vi skrattar. Hysteriskt. Bjuder på oss själva och varandra och det blir både brutalt och brutalt roligt.

Jag önskar att alla hade vänner som mina.

Snart ska jag berätta om helgen. Om hur jag skrattat och gråtit och njutit och fnissat och frågat allt och svarat lika mycket. Om hur älskad jag är och om hur mycket jag älskar. Om hur två låga veckor avslutades med höjdernas höjd. Om hur ofantligt påmind jag blev om hur ofantligt välsignad jag är.

Men först kan vi konstatera att jag grät när Gabriel åkte ut ur Idol. Och att Ingrid också grät av samma orsak. Jag inbillar mig att vi är ganska ensamma om det och att det säkert finns hjälp för sådana som vi. Men jag vet inte om jag vill ha den hjälpen. Hittills har jag nämligen inte sett egentligen någon göra övertygande reklam för att det lönar sig att känna nästan ingenting.

Bild: TV4.se. Kunde gärna vara jag, men tyvärr.