Torsdagen den 31 oktober fick jag ett textmeddelande av en av de närmaste. Livet känns konstigt när du inte är i form. Har känt det ända hit på något underligt vis.

Sakta men säkert börjar jag våga tro att det håller på att bli bättre. Men sista halvan av oktober och största delen av första halvan av november var nog inte den muntraste av epoker mitt liv. Ingen egen katastrof – men nog någon annans – och en egen vardag där mycket av det vanliga trasslade till sig på ovanliga vis.

Att någon annan känner att hennes liv är konstigt för att jag inte är glad – det är fantastiskt. Om jag någonsin känner mig ensam känner jag fel.