Nya brudar, nya möjligheter. Sa en av männen i det kompisgäng vi passerade på väg in på båten. Vi kände oss verkligen inte som nya möjligheter. Vi kände oss som tre av de godaste vänner som inte varit tillsammans bara vi på över fem år och nu plötsligt skulle få ett och ett halvt dygn. Bara vi.

Vi åt gott, vi shoppade gott, vi myste gott. Och mest av allt; vi talade gott. Vi har pratat om allt. Känslan av att tiden inte tar slut av någon annan orsak än att den höggravida vill sova var magisk. Tiden kunde ha stannat, den borde ha stannat.

Himlen kan mycket väl vara lite som Viking Line med Becka och Meja. Så är det bara.

De där två älskar jag. Verkligen. Jag slänger fram mina misslyckanden, mina svagheter och mina brister på bordet och de ser på mig med kärlek och jag blir inte dömd. Bara älskad.

Vi skrattar. Hysteriskt. Bjuder på oss själva och varandra och det blir både brutalt och brutalt roligt.

Jag önskar att alla hade vänner som mina.