Och jag själv då? Jo, jag tycker att jag är vacker.

Och med det sagt frestas jag genast att ursäkta den åsikten. Säga något om att jag ju nog trots allt är rätt vacker med tanke på de ogynnsamma omständigheterna. För att vara en trettioårig prästfru med två små barn och heltidsjobb, fritidsengagemang, löpträning och ett stort läsintresse ser jag inte riktigt lika hemsk ut som jag kunde. Typ.

Att det var det jag menade med att jag tycker att jag är vacker.

Men jag orkar inte tänka så och säga så mera. Jag vill säga att jag är vacker och att det räcker med det. Att jag är vacker. Punkt.

Att skönhet ser ut på många sätt och att det här är ett. Att de som tror att skönhet är förenligt bara med ungdom och smalhet och släthet och perfektion egentligen har fel, trots att de med stor framgång försöker få oss att hålla med. Att vi måste sträva efter att sluta lyssna på de rösterna, men ändå våga erkänna och tala om det faktum att vi gör det alldeles för ofta. Att det inte bara är vilsegångna tonåringar som köper reklamens budskap. Att de rösterna är så högljudda och övertygande att trettioåriga modersmålslärare köper deras budskap, trots en massa kunskap om hur falska rösterna egentligen är. Vi har alla sett och älskat dove-reklamer – och ändå. Att vi köper lögner bara de kommer i en tillräckligt snygg förpackning. Att de får oss att hata delar av det utseende som blev vårt. Att de får oss att vilja be om ursäkt när vi någon gång försiktigt vågar säga att vi är vackra. För att vi väger tjugo kilo för mycket för att bli fotomodeller, trots att vi har längden inne. För att vår näsa är för stor. För att huden är finnig, låren dallrande och vaderna stocktjocka. Baserat på en bloggare nära dig.

Jag hatar att de får oss att hata.

När jag säger att jag är vacker säger jag inte att jag är perfekt. Det finns enormt mycket i mitt utseende som inte skulle finnas i idealbilden av en vacker kvinna. När jag säger att jag är vacker säger jag att skönheten är större än den fattiga idealbilden. Och i skönheten ryms jag med. I den ryms du med. Och i skönheten vill jag bli bekräftad. I den vill jag bekräfta. För jag tänker att varje sådan bekräftelse tar tillbaka ordet vacker från dem som stulit det av oss och gjort något kommersiellt och fult och förnedrande av det, något som bara vissa utvalda har tillgång till.

Så jo. Jag tycker att jag är vacker.

Punkt.

Malin tänkte vidare kring det här med komplimanger och utseende och i mitt huvud växer tankarna vidare och ska snart landa i ett inlägg på en blogg nära dig. I väntan på det en ödmjuk torsdagsgallup där frågan lyder:

Tycker du att du är vacker?

I kroppen min av Kristian Gidlund. Smärtsamt, sorgligt, vackert, hoppfullt. Vissa kapitel rev mig sönder och samman. På riktigt. Ingen ska dö så ung. Men många gör ju det. Och vi andra måste leva vidare med det.

Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed. Den boken kom jag rätt snabbt över, faktiskt. Kanske den drunknade i den föregående. Men skildringarna av psykoserna var starka.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag älskade den. Jag vet att det inte är finlitteratur, men jag är vansinnigt ointresserad av att vara en elitist. Jag skrattade. Jag grät. Och det är minsann inte alla böcker som lyckas få mig att göra någotdera. Och ytterst få böcker som lyckas med båda.

1Q84 Tredje boken av Haruki Murakami. Jag letar fortfarande efter en människa att diskutera den här boken med. Är det kanske du? Jag tyckte avslutningen var en besvikelse. Ett märkligt verk snarare än ett mästerverk. Ändå fascinerande på något sätt.

Morantologi av Caitlin Moran. En samling av hennes bästa krönikor och andra texter. Den kvinnan är festlig. Rolig och självdistanserad (jag älskar självdistanserade människor) och däremellan vass och klok.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Cristoffer. Den kom, sågs och segrade inte. Viktigt tema, absolut. Men platta karaktärer, för knapp handling, för snabbt tempo, för hastiga vändningar, för lite känsla.

Hägring 38 av Kjell Westö. Jag älskar Westö. Älskar. Just den här boken var inte den mest klassiska Westö-boken, men oj så den fungerade. Jag tyckte väldigt mycket om stämningen som rådde i boken, hotet och mörkret. Språket. Karaktärerna. Sorgen. Vingslagen, ni vet de där historiska. Skräcken. Allt.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman. Jag skrattade högt. Åtta sekunder senare grät jag för att han skildrade kärleken så vackert. Den här mannen lyckas bevisligen kasta mig mellan olika känslolägen i ett tempo som får attraktioner på nöjesfält att blekna. Den här boken är kärlek. Och humor. Och värme.

När Ingrid var ett år kändes hon stor. Hennes första år var på många sätt tungt och på alla sätt långt och när hon väl fyllde ett tyckte jag att hon var gammal och mogen nog för ett mandat i eu-parlamentet. Vår stora flicka, tänkte vi då.

Nu när Arvid snart ska bli ett känns han bara liten. Han kan ju nästan ingenting, tycker vi. Han skulle absolut inte kunna vara parlamentariker. Han ska nog inte ens ha rösträtt. Vår lilla pojke, tänker vi nu.

Det här om något är säkert ett andrabarnsfenomen. Känner ni andra med flera barn igen er?