Jag kan egentligen inte tro det, men jag har en ny hårfärg. En helt ny hårfärg.

Du kanske minns proffset jag skrev om för en tid sedan? Proffset som aldrig skulle ge mig gult hår. Som menar att de allra, allra flesta människor är födda med rätt hårfärg.

Idag träffade jag henne igen. Hon meddelade att jag ska bli mörkhårig. För att jag egentligen är mörk. Och nu blir det lite mörkare än min egentliga färg för att undvika att det blir grönt, men efter några tvättar blir det nog ganska nära min egen färg. Som proffset vill åt.

Jag var tveksam.
– Låt oss göra dig fin nu, sa hon bestämt och lite vädjande.
Och när hon säger lyder man.
Den som tror annat har inte träffat kvinnan i fråga.

Det finns något skönt i att ge ifrån sig ansvaret och lita. Så nu är jag mörk. Igen. Men den här gången varken grön eller röd och det får väl ses som ett framsteg.

Min frisör var lyrisk. Tyckte att mina ögon strålade, att min hy äntligen kom till sin rätt. Själv har jag ingen aning. Lyrisk är jag inte. Snarare trött på att IGEN ha ny hårfärg.

Och hennes sista hälsning till mig?

– Den där jackan kan du sluta använda. Den fungerar inte alls. Eventuellt kan du rädda det med en halsduk.

Jag vet inte vad jag tycker om min hårfärg. Men jag vet att jag älskar frisörer med bestämda åsikter.

Har nästan aldrig vetat vad jag velat ha men är ändå alltid nöjd.

Just a thought. Inspirerad av fantastiska Hannah.

Och alldeles sann.

Har nästan aldrig vetat vad jag velat ha men är ändå alltid nöjd.

Just a thought. Inspirerad av fantastiska Hannah.

Och alldeles sann.

Det är meningslöst, det där värsta som händer oss. Att vi ibland i efterhand kan se en mening betyder aldrig att det fanns en mening. Inte om man med mening menar tanke eller plan. Det är ju på något sätt just i meningslösheten som det mörkaste och svåraste i det värsta ligger.

Det är så märkligt att ha små barn när man helst bara vill lämna precis allt och ligga och gråta i en hög med en vän som behöver en. Att Arvid står och rycker i mina byxknän medan jag häller makaroner i vatten som kokar blir en skön påminnelse om att allt går vidare. Att Ingrid kräver och förtjänar att få spela Afrikas stjärna har samma effekt. De håller mig kvar i verkligheten när jag själv vill uppgå i ett moln av sorg och bedrövelse.

När jag sedan träffar min drabbade vän lättar det konstigt nog. Vi gråter mycket. Vi suckar. Vi är ledsna och arga. Vi förstår absolut ingenting. Men vi skrattar också några gånger. Och hon säger att min klänning är fin. Och vi dricker te. Och allt det blir också en skön påminnelse om att allt går vidare.

Så händer det igen. Att mattan dras undan för en väns fötter. Att det som fanns en dag inte längre gör det, att den verklighet som var inte längre är. Att allt blir annorlunda och att det annorlunda är sämre.

Att jag för en stund tvivlar på att livet faktiskt är så rikt och stort och underbart som jag brukar få tro.

Jag har skakat i sju timmar nu. Jag har också lagat middag, matat Arvid, hängt med barnen, sprungit en halvtimme, bakat semlor och haft vänner på besök. Men hela tiden har jag skakat.

O, liv.

Och som vanligt när det största händer så kan vi egentligen ingenting göra. Bara det lilla och världsliga kan vi ju något åt, bara det rår vi själva över. Det stora blir oss givet och det stora tas ifrån oss. Sedan kan vi prata hur mycket vi vill om att vårt liv ligger i våra egna händer och att vi kan göra och bli vad vi själva vill. Det låter fint och det är så inne att ha kontroll och välja sitt liv. Men sant är det bara till en mycket viss del. Ju äldre jag blir, desto snävare och vissare blir den delen.

Och som vanligt är det i stunder som de här som Gud, trots mörkret, känns allra närmast. Till ingen annan kan jag gå. Till ingen annan kan jag bära min vän. Att knäppa händerna är det enda som hjälper när skakningarna hotar ta över.

Jag kom in i slutet av predikan. Jag hade tre barn med mig och det var min man som predikade. När alla halare, jackor, mössor, utebyxor, vantar och skor var upphängda i tamburen var predikan obarmhärtigt slut och jag hann tänka att jag kom till kyrkan i onödan den här söndagen.

När jag en stund senare hör gudstjänstdeltagarna sjunga någon våning ner medan jag själv klättrar med Arvid i spiraltrappan tänker jag inte mera. Jag vet att jag kom i onödan. Visst bär sången också i trapphuset – jo, jag sjunger där – men det var ändå inte vad jag hade tänkt mig, hoppats på.

En halvtimme senare sitter jag i tamburen och matar Arvid med matburkarnas version av delikatesstroganoff. Jag pratar med Juliana och Maria. Julia är också där. Och många andra som ser varandra, möter varandra, kramar om varandra medan de tar jackor och bestämmer vart de går och äter nu efteråt. Bjuder med varandra. Bjuder med dem de inte känner, dem de inte träffat tidigare.

Jag kom inte i onödan.

Jag har ingen aning om vad budskapet var i gårdagens predikan. Inte ens fast det var min man som predikade. Jag bad inte en enda bön ifred. Sjöng inte en enda sång fokuserat och helhjärtat.

Men jag kom inte i onödan.

Jag blev påmind om att jag är del av en gemenskap som är större än mig själv, min familj och mina vänner. En gemenskap som bär längre än vi själva förmår. En gemenskap som påminner mig om vad som är det allra viktigaste för mig i mitt liv.

Så jag kom inte i onödan.

Jag och några vänner satt på en gräsmatta och pratade om bristen på nakna kroppar i våra liv. Vi ser vår egen, ja. Och vi ser, om inte nakna så åtminstone väldigt lättklädda, modeller. Om det är allt jag ser så är det ju inte så konstigt om jag känns som förloraren. I värsta fall känns modellerna som normen även om jag vet att de är undantaget. Men om jag oftare ser en modellkropp än en vanlig är det ju inte så konstigt om det här med norm kan bli lite skevt.

Många har lyft fram det sköna i att besöka simhallar då perspektivet breddas lite i den miljön. Där finns min egen nakna kropp och någon modellsnygg. Och plötsligt känns valkar och ojämnheter och celluliter och gropar och rynkor och häng mera som regel än undantag. Någon enstaka rackare skonas, men namn minns att vi alla är sårade soldater. Också dem vars sår inte finns på utsidan.

Ungefär det säger jag åt min vän, när han med ett snett leende, för att retas med mig, påpekar att just simhallar ändå inte ger en helt realistisk bild då rätt många överviktiga är i just simhallar.

– Det spelar ingen roll, säger jag. Jag struntar i om det är realistiskt om det får mig att må bättre och tycka lite mindre illa om min egen kropp.

För så är det. Jag är faktiskt hellre en sexa som tror att hon är en nia än en åtta som tror att hon är en sjua. Ofta är det säkert ett problem om vi överskattar vår egen förmåga, men när det kommer till hur vi ser på vårt eget utseende ser jag inte problemet. Väldigt få av oss verkar gå omkring och tro att vi är snyggare än vi är. Och de få som gör det… Vad förlorar de på det?

Nej, precis.

För någon dag sedan fann jag mig plötsligt i en diskussion om dagis på finaste Evas Facebookvägg. Ibland verkar jag sakna självbevarelsedrift. Som till exempel när jag gick in i den diskussionen.

Men jag vill inte vara feg. Jag står för att Ingrid varit på dagis sedan hon var ett år och två månader. Och det vill jag våga stå för också i sammanhang där jag inte hyllas för det, också i sammanhang där de som gjort helt andra val dunkar varandra i ryggen.

Jag tror inte att dagis var det bästa för Ingrid 14 månader. Men jag tror att det var bra. Alldeles tillräckligt bra. Och jag tror mig veta att det var det absolut bästa för oss som familj.

Men det kräver mod att säga det i vissa sammanhang. I min värld; i många sammanhang.

Jag blir sårad när människor verkar tro att jag medvetet skulle fatta beslut som jag tror att skadar mina barn. Jag blir sårad när människor säger att man faktiskt ska vilja vara med sina barn om man valt att skaffa dem (vilket för övrigt oftast verkar betyda att mamman ska vilja vara med barnen). Jag blir sårad när jag anses vara en andra sorteringens förälder för att jag valt annorlunda än de mammor som stannat hemma länge med sina barn.

Också jag älskar mina barn. Över allt annat. Också mitt hjärta svämmar över när jag ser dem. Också jag gör uppoffringar för dem. Hemmamammor har inte ensamrätt på föräldrakärlek.

Jag blir inte det minsta sårad när jag ser på min femåring. Hon som gått på dagis sedan hon var ett ynka år. Antingen är hon välmående, trygg och balanserad eller så har hon spelat väldigt övertygande i flera år nu.

Det mesta i livet kommer i olika förpackningar. Kanske också föräldraskap kan få göra det.

Jag försvann visst några dagar.

I lördags var jag i första hand vän.

Också i söndags och måndags. Och natten mellan de dagarna.

Sedan blev jag lärare. Var lärare väldigt, väldigt många timmar i måndags, tisdags och onsdags.

I onsdags var jag dessutom kalasfixare.

De få stunder jag kunnat vara något annat har jag valt att vara mamma. Och små stunder fru.

Bloggare kom verkligt långt ner på listan. Liksom löpare och läsare.

Jag är beroende av ord. Av att läsa dem och skriva dem. Oj, så jag har saknat dem. De där älskade orden. Som jag aldrig blir riktigt mätt på. Eller ens närapå mätt. Snarare växer hungern.