Det är meningslöst, det där värsta som händer oss. Att vi ibland i efterhand kan se en mening betyder aldrig att det fanns en mening. Inte om man med mening menar tanke eller plan. Det är ju på något sätt just i meningslösheten som det mörkaste och svåraste i det värsta ligger.

Det är så märkligt att ha små barn när man helst bara vill lämna precis allt och ligga och gråta i en hög med en vän som behöver en. Att Arvid står och rycker i mina byxknän medan jag häller makaroner i vatten som kokar blir en skön påminnelse om att allt går vidare. Att Ingrid kräver och förtjänar att få spela Afrikas stjärna har samma effekt. De håller mig kvar i verkligheten när jag själv vill uppgå i ett moln av sorg och bedrövelse.

När jag sedan träffar min drabbade vän lättar det konstigt nog. Vi gråter mycket. Vi suckar. Vi är ledsna och arga. Vi förstår absolut ingenting. Men vi skrattar också några gånger. Och hon säger att min klänning är fin. Och vi dricker te. Och allt det blir också en skön påminnelse om att allt går vidare.