Så händer det igen. Att mattan dras undan för en väns fötter. Att det som fanns en dag inte längre gör det, att den verklighet som var inte längre är. Att allt blir annorlunda och att det annorlunda är sämre.

Att jag för en stund tvivlar på att livet faktiskt är så rikt och stort och underbart som jag brukar få tro.

Jag har skakat i sju timmar nu. Jag har också lagat middag, matat Arvid, hängt med barnen, sprungit en halvtimme, bakat semlor och haft vänner på besök. Men hela tiden har jag skakat.

O, liv.

Och som vanligt när det största händer så kan vi egentligen ingenting göra. Bara det lilla och världsliga kan vi ju något åt, bara det rår vi själva över. Det stora blir oss givet och det stora tas ifrån oss. Sedan kan vi prata hur mycket vi vill om att vårt liv ligger i våra egna händer och att vi kan göra och bli vad vi själva vill. Det låter fint och det är så inne att ha kontroll och välja sitt liv. Men sant är det bara till en mycket viss del. Ju äldre jag blir, desto snävare och vissare blir den delen.

Och som vanligt är det i stunder som de här som Gud, trots mörkret, känns allra närmast. Till ingen annan kan jag gå. Till ingen annan kan jag bära min vän. Att knäppa händerna är det enda som hjälper när skakningarna hotar ta över.