Hej! Nu kom jag på ännu en fördel med vårt nuvarande system:
4. Att det ju verkar finnas pappor som faktiskt inte vill vara hemma med sina barn (några av er hade träffat på sådana) och då kanske det är allt annat än lyckat att ”tvinga” dem till det. Igen, speciellt om alternativet är att en mamma som stortrivs med hemmalivet ska sparkas ut i arbetslivet.
Nästan för lycklig 
Ja, det finns vi mammor som trivs med hemmalivet och vill vara hemma med våra barn tills de är 3 år. Och de pappor som hellre ser sin uppgift som den som hämtar in pengar till familjen men ändå inte är mindre närvarande i sina barns liv. Att inte vara hemma-pappa betyder inte att man är mindre aktiv som pappa.
Och det finns de mammor som inte har ett jobb att återgå till av olika orsaker och därför passar inte ”millimeterrättvisa”-jämlikhet alla familjer, som denna 6+6+6-modellen.
Och det finns mammor som gärna ammar sitt barn närmare 2 år. Ta inte bort den möjligheten. Jag ser det som en gåva att vi mammor kan bära våra barn i 9 månader och att vi har bröst till amning, det är en gåva att få amma sitt barn, att få ge näring till sitt barn. Och kollar man på innehållsförteckningen på bröstmjölksersättningarna inser man att det inte går att ersätta den unika bröstmjölken, ingen ersättning ersätter bröstmjölk. Och ja, det finns forskning kring det här.
Och det finns vi mammor som är barnträdgårdslärare till yrket och tyvärr har sett dagismiljön ur olika perspektiv och tyvärr vet att det på många daghem är resursbrist, stora och stökiga grupper med mera. Med andra ord inte den mest optimala miljön för ett litet barn. Och vet att barnet inte egentligen har ett behov av långa sociala stunder med andra än föräldrarna och att måsta ha ”kompisar” före de närmar sig 3 år (barnets psykologi, läs t.ex. texter av Mirjam Kalland).
Att låta familjen göra så som det passar dem bäst är det mest optimala, inte att styra och kräva att alla familjer ska passa in i samma modell. Varje familj är unik och har olika behov. Familjers självständiga beslutsrätt är jämlikhet, inte det att samhället kommer med strikta och styrda order om hur familjen ska fördela föräldraledigheten.
Och det viktigaste, tvång leder ALDRIG till något bra, att tvinga familjer att göra på ett visst sätt leder inte till mer jämställdhet.
Tack för din intressanta kommentar! Du verkar vara så övertygad om din sak att jag, som inte är så övertygad, vågar mig på att ställa några följdfrågor.
1. Du säger att man inte är en mindre närvarande pappa om man inte är hemma med barnen. Hur skulle det ens vara möjligt? Förstås är man mindre närvarande om man är borta åtta-nio timmar om dagen. Du säger också att man kan vara en lika aktiv pappa också fast man inte är hemmapappa. Igen – hur skulle det vara möjligt att vara en lika aktiv förälder om man är på jobbet många timmar om dagen de flesta timmarna i veckan? När samhället dessutom förväntar sig att du ska vara den förälder som har mindre koll?
2. Du säger att familjers rätt att själva bestämma är jämlikhet. Jag är inte så säker på det. Det är fritt, det är enkelt, det är bekvämt, det är praktiskt. Men det mest jämlika systemet kan det ju inte vara eftersom vi väljer så fruktansvärt ojämnt. Och det är naturligtvis helt okej att tycka att jämställdhet är en onödig värdering. Jag har vänner som jag tror att skulle säga det, och jag respekterar dem förstås också fast jag själv tycker att jämställdhet är viktigt. Men säg då hellre att du struntar i jämställdhet än att allt är jämställdhet, för så är det ju bara inte.
3. Du säger att det inte leder till jämställdhet att tvingas dela på föräldraledigheten på ett visst sätt. Du kan ha helt rätt i det. Men du kan också ha helt fel. Det här vet vi ingenting om ännu. Det här har vi inte sett i vårt samhälle.
Hoppas du orkar ta dig tid att svara! Jag tycker det är spännande med människor som är så övertygade om sin sak och vill gärna veta mera om hur ni tänker och resonerar!
1. Nu talar jag inte igen om millimeterrättvisa och lika fördelade timmar med barnet. Kan man bortgå från exakt jämn fördelning så kan man förstå att en aktiv-pappa inte är lika med en hemma-pappa. Jag anser inte att timantalet man spenderar med sitt barn måste fördelas jämt mellan föräldrarna. Utan att även om man jobbar tar del av att vara pappa, dvs har äkta vilja att vara med sitt barn då man inte är på jobb, att man när man är hemma tar all tid man kan med sitt barn och umgås med det och tar hand om det. Och möjligen låter mamman ta mer tid för sig själv medan man har pappa-barntid. Och att pappan är närvarande påriktigt, det är skillnad på att vara hemma och vara hemma och närvarande hemma.
2.Varför måste allt vara så millimeterjämställt? Gör de oss lyckligare? Jag tror att ifall familjer får göra så som det passar dem bäst, gör att de får vara sin familj och vara lyckliga på sitt eget sätt. För mig betyder det inte att jag har valt att vara hemma med barnet att jag anser mig vara i en fälla (kvinnofälla) utan jag ser mig som lycklig som får vara hemma! Jag älskar det och jag tror att det finns flera som känner samma som mig. Jag känner att det är min uppgift i livet just nu! Och klart att jag och mannen har diskuterat det och vi har kommit fram till att han vill vara den som hämtar pengarna till familjen. Istället för att styra och ställa över familjens fördelning av föräldraledigheten kan man uppmuntra till att föräldrarna ärligt sinsemellan diskutera saken så att båda känner att deras riktiga vilja har blivit hörd. Dvs att uppmuntra till ärlig kommunikation i föräldrarnas relation, inte bara över den här frågan utan överlag påpeka hur viktigt det är med fungerande kommunikation i en relation.
Jämställdhet (t.ex. att kvinnans euro bör vara samma som mannens) är viktigt men jag anser inte att fungerande jämställdhet är att mannen och kvinnan har allt precis jämt fördelat utan att man delar på saker enligt så att familjens vardag fungerar och att båda två känner sig nöjda över situationen.
3. Jag tror aldrig på tvång och att man måste gå emot det man anser är viktigt och fungerande. Tvången kan möjligen leda till att pappor stannar hemma, men hur fungerande är det om man egentligen gör det mot sin vilja, hur aktiv och ärligt närvarande är man då egentligen? Tyvärr tror jag att det här leder till att allt fler yngre barn börjar på dagis även om mamman egentligen skulle vilja vara hemma, men på grund av tvång och en pappa som inte känner sig manad till att vara hemma-pappa så får hon inte vara den som är hemma. Ja, jag tror att det finns pappor som älskar att vara pappor och älskar sina barn men inte känner sig manade att vara hemma.
Vi har nu ett system där pappan får stanna hemma, om det är det som passar familjen bäst i deras situation. Istället för tvång tror jag att man istället kan satsa på att uppmuntra pappor att vara hemma, och känner familjen att det är så dom vill göra, så låt dom göra det.
Jag tror absolut inte på att man placerar alla familjer i samma fack och kräver att en strikt modell skall fungera för alla. Det är naivt att tro det. Vi är alla enskilda individer, enskilda familjer med olika behov, värderingar och syner på saker. Man måste situationsanpassa, precis som gällande de flesta andra sakerna i livet. Därför tror jag på att det skall finnas valmöjlighet.
Ser man på saken ur ett ekonomiskt perspektiv leder det till större kostnader för samhället (att barnet är på dagis, det är dyrt att ha arbetslösa mammor som hellre skulle vara hemma med barnet osv). Och ur ett hälsofrämjande och välmående perspektiv så ser jag att det är trist att man vill ta bort familjers lycka och skapar mer oro (t.ex. kvinnor som inte har en arbetsplats att återgå till och att då försöka få jobb för korta snuttar, att ekonomin inte håller när mamman är arbetslös även om man lever lågt utan desto mer ”lyx”… Listan kan bli lång). Man måste se det här ur ett helhetsperspektiv inte bara stirra sig blind på millimeterjämställdhet och i jämställdhetens namn säga att det här är lösningen. Tyvärr tror jag att de flesta beslutsfattare bara tänker på pengarna som kommer in via skatteintäkter då kvinnan istället för att vara hemma med barnet snabbt har kommit ut i arbetslivet igen. Och att man tror att det här skatteintäkterna är lösningen på ekonomiska problemet i vårt samhälle. Man tror att en kortsiktigt lösning fungerar men man tänker inte på de samhälleliga konsekvenserna på långsikt. Överfyllda dagisgrupper, resursbrist i personalen, överlånga dagar för småbarn (7-17 barn) med mera påverkar barnens hälsa och välmående ur alla perspektiv negativt och på långsikt kommer det här att kosta samhället mer. Men det tänker man inte på nu, utan nu vill man ha snabba kortsiktiga lösningar. Varför lyssnar man inte på de som är experter inom det här området (ex. Jari Sinkkonen, Mirjam Kalland, Mannerheims barnskyddsförbund, erfarna barnträdgårdslärare etc) som talar om hur denna modell inte är något att ropa hurra över och konsekvenserna som uppstår av att ta bort valmöjligheten för familjerna?
Tack för ditt ingående svar! Jag hade kanske hoppats att du skulle kunna/våga ge mig rakare ja- och nej-svar, men jag antar att det inte alltid är så enkelt att vara tydlig.
Det finns hur mycket som helst att säga. Just nu säger jag bara så här: ser du det som ett problem i samhället att kvinnor har svårare att få fasta anställningar än män? För mig är svaret enkelt: ja. Är det lika enkelt för dig?
Klart att det är ett problem, men för mig är det ett problem som bör lösas ute på arbetsmarknaden. Det är arbetsgivarna som bör ändra sin attityd. Också då det gäller samma lön för kvinnor och män för samma utfört arbete. Det är frågor och attityder som bör lösas och förändras i arbetslivet.
Hemvårdsstöd och föräldraledighet är inte svaret som kommer att lösa detta. För gällande de ämnena så berör det bara de som väljer familj, men det finns många som inte vill eller kan få barn.
Sist och slutligen är föräldraledigheten eller vårdande av barn hemma så kort period i livet, att det är galet att tro att vi ska nå jämställdhet med att millimeterrättvisa dela dem.
Och jag säger ännu som socionom och barnträdgårdslärare. Varje familj är unik och har individuella och väldigt olika behov samt är i väldigt många olika situationer, det vill säga de ryms absolut inte i samma fack. Att tvinga alla in i samma fack leder ingen vart. Och vi har alla rätt att vara unika och ha dessa olika behov. Därför måste man i frågor som dessa inse att det måste finnas rum för situationsanpassning. En modell som i princip kräver att båda föräldrarna har en arbetsplats att återgå till är omöjligt i vårt samhälle så som det ser ut nu (i tider med mycket snuttjobb, arbetslöshet och andra ekonomiska svårigheter..).
Varje familj ska få lösa detta så att det blir bäst för den egna familjen.