Och allt det där jag egentligen vill skriva, men som aldrig når hit eftersom här finns ögon som inte ska veta och ögon som inte behöver veta. Ögon som tillhör dem som aldrig någonsin ska vara tvungna att bära.

Och alla de där känslorna som bara åker hit och dit inne i mig. Som jag försöker fånga för att tygla, men som glider eller rusar undan innan jag hinner greppa.

För jag är så dålig på att greppa ensam.

Och plötsligt ibland kan jag känna mig lite ensam. Kan jag inse att de flesta av de allra närmaste just nu befinner sig i livsskeden som gör att de inte kan hjälpa mig att greppa mina svall. Den älskade med sina tvillingar som inte ännu har ens en månad på sina späda nackar och sina stora som också behöver. Den älskade med sitt energiknippe till min gudson och den växande magen och jobbet och engagemanget. Den älskade många hundrakilometer bort med allt omvälvande i hennes liv.

Jag vet ju att de finns där. När som helst. I den meningen är jag aldrig ensam. Och det är lycka, det är nåd. Om jag skulle ringa nu och säga att mina känslor hoppar och att jag behöver dem skulle de svara, lyssna och finnas. Men det gör jag inte. För det är inte sådana känslor som gör att man ringer. Ni vet. Det är mera sådana där kan-vi-sitta-ner-minst-fyra-timmar-helt-utan-barn-och-bara-ösa-ur-oss?

Och just det kan vi inte just nu.