”Hon är ursinnig på sig själv för sin egen dumhet. För att hon frivilligt öppnat sig för detta, för ett helt liv av oro och vånda. Det var galenskap. Totalt vansinne. Att fullkomligt dåraktigt och grundlöst lita på att en värld som man inte kan kontrollera mot alla odds inte skulle ta ifrån en det enda man inte står ut med att förlora.”

Om rädslan för att förlora ett barn, ur den bok jag läser just nu.

Oj, vad jag känner igen.

Denna arma sårbarhet. Att leva med hjärtat utanför den egna kroppen, som någon klok sa en gång. Och visst är det så.

Skrämmande och osäkert så det förslår. Men samtidigt så fruktansvärt fint att ha så fruktansvärt mycket att förlora.