För femton år sedan blev jag konfirmerad samma dag som bebisen i min famn blev döpt. Igår blev hon konfirmerad, den allra allra finaste bland femtonåringar. Min älskade yngsta lillasyster.

Alltså ni. Era kommentarer är helt fantastiska. Ni säger så fina saker till mig att jag vill trycka era ord på en illasittande t-shirt och göra reklam för er alla. Det finns onekligen de som gör allt annat än näthatar. Ni nätälskar. Tack för er!

Samtidigt bli jag ledsen över det faktum att så många antyder att svårigheter med mammarollen är något som det talas för lite om. Om du precis just nu har det svårt – lova mig och dig själv att du talar med någon. Det där med att delade bördor är halva bördor stämmer faktiskt. Delat mörker är mindre kompakt. Delad sorg är hälften av tårarna. Prova. Må ni alla ha människor i er omgivning som ni vågar dela också det svåra och tunga med.

Jag tittade egentligen in för att skriva ett småbittert inlägg om motsträviga barn och en uppskjuten springtur som därmed blev en springtur i spöregn men ni fick mig på andra tankar. Bättre tankar.

När jag blev mamma första gången fick jag många gånger höra att jag borde ta det lugnare. Som då Ingrid var med på pressinfo den dagen hon fyllde en vecka. Som då jag hade deadline på ett par texter dagen därpå. Som då Ingrid var på midsommarfestival när hon var elva dagar. Som då Ingrid var på familjeläger med ungefär 800 andra när hon var sex veckor. Som då jag ledde programmet en kväll på det lägret. Som då Ingrid kom med till London på gruppresa före hon fyllde fyra månader.

Jag borde ta det lugnare, sa de. Och menade väl. Men att så långt som möjligt fortsätta så vanligt som möjligt höll mig över ytan. Jag var garanterat mycket tröttare för att jag inte förstod att ta det lugnare. Men jag väljer alla gånger trött framom olycklig. Alla gånger.

Jag behövde allt annat än att ta det lugnt. Jag behövde få märka att det går att göra saker och leva livet trots att man är förälder.

Andra gången jag blev mamma tog jag det lugnt. Jag var nästan bara hemma. När Arvid var en vecka lämnade han hemmet första gången för en tur till prisma och andra gången för en tur till ikea. Det kändes helt vilt. Efter det stannade vi hemma några veckor till. Första gången jag lämnade honom hemma med Fredrik hängde jag med församlingen. Och längtade hem så mycket att jag gick hem före det riktigt roliga börjat. Det som jag aldrig skulle ha missat när jag blev mamma första gången.

Så olika det kan kännas. Så olika det kan vara. Så olika behoven kan se ut.

Jag tror på att varje ny eller nygammal mamma ska våga göra det som är bäst för just henne i en situation som ändå alltid är omstörtande. Jag tror att det inte heller på den här punkten finns en lösning som passar alla. Jag tror på aktivitet där den behövs och på vila där det är den som fattas. Och på både ock.

Jag kom plötsligt att tänka på dig som just nu håller en bebis i din famn och bara ångrar att du alls valde att öppna dörren för barn i ditt liv. Jag kom att tänka på dig som går sönder av att läsa texter som den nedan om Arvid åtta månader för att du inte känner igen någonting alls i den. Som med ljus och lykta letar i ditt mörker efter någon annan nybliven mamma som också har rätt mycket svart omkring sig just nu. Jag kom att tänka på dig som bara känner främlingskap och utanförskap inför min och många andra bloggares skildring av en rosenskimrande bebistillvaro.

Och jag kom att tänka på mig själv för snart fem år sedan.

Jag älskade min dotter från första stund så känslan av att inte kunna ta till sig det barn som är ens eget vet jag ingenting om. Men jag älskade inte att vara mamma. Och den känslan vet jag rätt mycket om.

Aldrig hade jag kunnat förbereda mig på hur omstörtande och skrämmande och jobbigt och irriterande det var att plötsligt vara så behövd av en annan människa. Att ständigt vara tvungen att sätta en annans behov framom mina egna. Att inte längre kunna göra allt det jag ville utan ständigt anpassa mig efter vad som var möjligt i den nya situationen. Att åka hem tidigt trots att samtalen just blev innerliga. Att inte få tala ostört. Att inte få äta varm mat eftersom någon annan också var hungrig när maten var klar och denna någon annan alltid kom i första hand. Att inte kunna duscha precis exakt när jag själv ville utan få vänta tills det på något sätt gick att ordna.

För vissa, kanske många eller rentav de flesta är allt det där ingenting. För mig var det mycket. Massor. Jag kände inte igen mig själv. Jag var rädd att tappa bort vem jag var mellan alla dessa blöjor, d-droppar, såriga bröstvårtor och smakportioner. Allt det där som hör bebistiden till.

Och sedan kom allt det där som inte alltid hör till men som hörde till under min första gång som bebismamma och som säkert gjorde det svåra ännu svårare. Den skrikande, missnöjda bebisen. Den oerhörda sömnbristen. Den trasiga huden. Den blodiga, såriga huden. Huden som så uppenbart led men av så betydligt mindre uppenbara orsaker. Den där medicineringen. Den där oron. Den där sorgen och smärtan när man träffade en ny människa och människan så snabbt frågade varför bebisen ser ut som hon gör. Den där bebisen som ju trots allt blod och alla sår var den finaste av alla. Såg de nya människorna inte det? Den smärtan.

Den smärtan får mig faktiskt att gråta nu när jag skriver det här trots att det är länge sedan. Aldrig glömmer jag den. Någonsin.

Och mitt i allt det där; kärleken. Den omedelbara som aldrig sviktade. Som fanns där bergfast från dag ett trots att det var så svårt att anpassa sig till allt det där andra som kom på köpet. Varför kunde det inte bara vara lite enklare?

Dagligen tänkte jag; Om jag hade vetat att det är så här att ha barn så skulle jag aldrig.

Och alltid tänkte jag så med tillägget; Jag ångrar ju inte henne för henne älskar jag. Men jag sörjer att jag inte visste hur det är att ha barn medan barn ännu bara var en idé, innan jag hade hunnit börja älska.

Så tänkte jag dagligen i nästan två år. Jag var osäker på om barn faktiskt var värt det. Efter nästan två år försvann osäkerheten och jag var helt säker på att barn faktiskt är värt det. Att också barn som idé är fantastiska och att de barn som är faktiska och älskade är ännu mera fantastiska än så.

Men det tog två år för mig att veta. Det tog två år före jag kunde älska inte bara det barn som var mitt utan också att vara mamma. Två tunga år, antagligen de tyngsta i mitt liv. Det är väldigt tungt att ständigt ifrågasätta det kanske enda helt oåterkalleliga.

Jag kom plötsligt att tänka på dig som kanske just nu känner igen det jag skrev idag mycket mera än det jag skrivit om bebistid under det senaste halvåret. Och jag tänkte att jag ska skriva såhär idag för det är precis lika sant som det jag skrev för några dagar sedan om en bebis som nästan alltid är glad och som är mera än föräldrarna hade kunnat hoppas på. Kanske du behövde läsa. Höra.

Dagligen tänker jag nämligen nu: Om jag hade vetat då att allt blir mycket, mycket bättre snart skulle det mörka ha varit mindre skrämmande. Jag skulle ha krävt mera hjälp. Jag skulle ha talat mera om det svåra eftersom de bördor vi delar faktiskt är delade. Jag skulle ha varit mera nådefull mot mina egna känslor, skuldbelagt mig själv mindre. Jag skulle ha sett mera ljus. Känt mera glädje. Haft mera förtröstan. Tagit det lugnare. Trott, hoppats och litat mera.

Jag har tre ganska sömnsvaga nätter bakom mig. Inte konstigt med tanke på att jag i drömmen har fött vårt tredje barn. Tre nätter i rad alltså. Klart det är svårt att sova då. I natt födde jag dessutom vårt fjärde barn en knapp vecka efter det tredje. Jag antar att jag sympatiserar med Malin. Om hon fortsätter att inte föda i den här takten lär vi väl faktiskt ha fyra barn innan den familjen har sitt tredje.

Tänk vad spännande det är att vänta också på andras barn!

Det fortsätter hagla komplimanger över min kropp från Ingrids håll.
– Vad stor mage du har! utbrast hon engagerat idag på kvällskvisten.
Jag skötte den stora magen betydligt bättre än de långa brösten men har nog en hel del att lära när det kommer till att ta emot all denna översvallande respons. Att ett vänligt tack kan sitta så hårt.

Egentligen är det först imorgon han blir 8 månader, men eftersom imorgon är en ännu större dag än så i vår familj så kommer åttamånadersinlägget redan idag.

Min vana trogen inleder jag med att prisa bebistiden med den varelse som är min son. Att det kan vara så enkelt. Aldrig kunde jag tro det. Att allt kan fungera så smärtfritt. Aldrig kunde jag tro det. Att man kan vara så utvilad fast man har en bebis. Aldrig kunde jag tro det.

Och gärna hade jag fel.

Arvid är fortsättningsvis nästan alltid på gott humör. Han tycker om människor och har inte alls fått för sig att bara föräldrar skulle duga. Han ler mot alla som ler mot honom. Ibland också mot människor som inte ler. Vilket ju händer rätt ofta i det här landet. Det ser roligt ut när han febrilt och brett leende försöker få kontakt med en verkligt motvillig främling på bussen.

Vi lägger honom 20.30 och tar upp honom ur sängen klockan 8. Tre nätter i rad har vi inte gått in till honom en enda gång under natten. Inte ens för att överräcka tutu (nappen). Det verkar han fixa själv. Han sover dagssömn tre gånger om dagen; 10.15-11, 13-15 och 17.45-18.05.

Han äter fortsättningsvis massor. Välling till frukost, rejäl lunch med kött och grönsaker, fruktpuré till mellanmål, rejäl middag och en dubbelportion gröt till natten. Bottenlös, fortsättningsvis.

Jag kan tyvärr inte bjuda på längd och vikt eftersom rådgivningskortet finns i röda mappen hemma i Helsingfors och Fredrik var ensam med honom på rådgivningen senast. Men han lär växa bra på längden och rätt bra också vad vikten beträffar. Lite mera fett får vi gärna ge honom.

Arvid inledde ju motoriskt starkt i livet genom att svänga sig från mage till rygg när han var en dryg månad. Underbarn kallade jag honom visst. Han har fortsatt övertyga på det motoriska området. Han kryper hejvilt. Han sitter. Han ställer sig upp i stående läge. Han har också (äntligen efter några kämpiga veckor) lärt sig ta sig ner ur stående läge på annat sätt än raklångt fall bakåt. Han har också flera gånger tagit några steg i sidled längs en soffa, men det känns bara för mycket. Idag vandrade han också ett par meter längs golvet i matsalen genom att knuffa matstolen framför sig. Igen – bara för mycket.

Mest av allt är han bara underbar, vår finaste gubbetjoff i landet. Han ger och har gett oss så mycket glädje. Och med tanke på den här drömstarten han gett oss har han en hel del innestående att ta ut till exempel i samband med trotsålder eller tonåren. Men säg det inte åt honom.