Egentligen är det först imorgon han blir 8 månader, men eftersom imorgon är en ännu större dag än så i vår familj så kommer åttamånadersinlägget redan idag.

Min vana trogen inleder jag med att prisa bebistiden med den varelse som är min son. Att det kan vara så enkelt. Aldrig kunde jag tro det. Att allt kan fungera så smärtfritt. Aldrig kunde jag tro det. Att man kan vara så utvilad fast man har en bebis. Aldrig kunde jag tro det.

Och gärna hade jag fel.

Arvid är fortsättningsvis nästan alltid på gott humör. Han tycker om människor och har inte alls fått för sig att bara föräldrar skulle duga. Han ler mot alla som ler mot honom. Ibland också mot människor som inte ler. Vilket ju händer rätt ofta i det här landet. Det ser roligt ut när han febrilt och brett leende försöker få kontakt med en verkligt motvillig främling på bussen.

Vi lägger honom 20.30 och tar upp honom ur sängen klockan 8. Tre nätter i rad har vi inte gått in till honom en enda gång under natten. Inte ens för att överräcka tutu (nappen). Det verkar han fixa själv. Han sover dagssömn tre gånger om dagen; 10.15-11, 13-15 och 17.45-18.05.

Han äter fortsättningsvis massor. Välling till frukost, rejäl lunch med kött och grönsaker, fruktpuré till mellanmål, rejäl middag och en dubbelportion gröt till natten. Bottenlös, fortsättningsvis.

Jag kan tyvärr inte bjuda på längd och vikt eftersom rådgivningskortet finns i röda mappen hemma i Helsingfors och Fredrik var ensam med honom på rådgivningen senast. Men han lär växa bra på längden och rätt bra också vad vikten beträffar. Lite mera fett får vi gärna ge honom.

Arvid inledde ju motoriskt starkt i livet genom att svänga sig från mage till rygg när han var en dryg månad. Underbarn kallade jag honom visst. Han har fortsatt övertyga på det motoriska området. Han kryper hejvilt. Han sitter. Han ställer sig upp i stående läge. Han har också (äntligen efter några kämpiga veckor) lärt sig ta sig ner ur stående läge på annat sätt än raklångt fall bakåt. Han har också flera gånger tagit några steg i sidled längs en soffa, men det känns bara för mycket. Idag vandrade han också ett par meter längs golvet i matsalen genom att knuffa matstolen framför sig. Igen – bara för mycket.

Mest av allt är han bara underbar, vår finaste gubbetjoff i landet. Han ger och har gett oss så mycket glädje. Och med tanke på den här drömstarten han gett oss har han en hel del innestående att ta ut till exempel i samband med trotsålder eller tonåren. Men säg det inte åt honom.