För redan ganska länge sedan bad Lina mig alltså skriva ett inlägg om mammakroppen. Jag har funderat hur länge som helst på ämnet som på något sätt känns för stort och svårt, men det är ingen ursäkt i längden.

Frågan lydde: Jag skulle vara intresserad att höra din åsikt ang. post-graviditets kroppen. Jag skrev precis ett blogginlägg om hur jag känner en press från omgivningen att snabbt komma i form och att ”bli som vanligt” igen. Undrar hur du har förhållit dej till detta fenomen? Kanske det bara är jag som hittar på någon inbillad press? Skulle vara intressant att höra dina tankar om detta…

Det enkla och faktiskt helt och hållet ärliga svaret: Jag har aldrig känt någon press från omgivningen att snabbt komma i form och bli som vanligt igen.

Men: Jag har båda gångerna gått upp mindre än 10 kg i vikt och varit tillbaka i min ursprungliga vikt bara någon vecka efter förlossning. (Kuriosa för den som riktigt bryr sig: när jag hade fått Ingrid vägde jag några kilo mindre när jag kom hem från bb än jag gjorde när jag var första gången på rådgivningen. Så jag har alltså rätt gratis, oförtjänt och nådefullt blivit som vanligt snabbt igen.

Men igen (och nu blir det svårt): Jag har som vuxen kvinna mått som allra bäst i min kropp när den varit gravid och/eller nyförlöst. Kanske just för att den då ”får” vara i lite sämre skick än vanligt och min (igen gratis, oförtjänt och nådefullt) varit i mindre sämre skick än många andras. Det är så otroligt skönt att ”få” vara rundare och godare än vanligt. Och att dessutom ha världens bästa orsak att vara det. Att ge ett liv.

För mig är det här läget mycket svårare. Jag är inte gravid. Jag är inte nyförlöst (eller är jag det ännu när mitt barn blir åtta månader om två dagar? Säg gärna att jag är det). Jag ammar inte. Nu är jag bara en helt vanlig kvinna med en helt vanlig kropp som förväntas se ut och fungera som alla andras.

Och alla vet vi ju hur de kraven ser ut.

Till dem återkommer jag i del 2. Hoppas du orkar vänta ännu, Lina!