Lina önskade sig ett blogginlägg med tankar om mammakroppen. Jag är inte den som tar lätt på önskeinlägg och går som bäst omkring och skriver på inlägget.

I väntan på det en anekdot relaterad till ämnet:

Jag har just hoppat ur duschen och torkar min lekamen med badlakan när Ingrid dyker upp.
– Vad långa bröst du har, mamma, säger hon fascinerat och för sina kupade händer i en gest från axlarna ner till knäna. En gest som jag har svårt att finna fascinerande om man med det ordet menar något positivt.
Vad jag svarar? Här kommer världens kanske minst självdistanserade replik någonsin. Jag är inte stolt.
– Nä. Inte är de så långa. Det är bara för att jag står och torkar mig såhär som det ser ut så.

Som sagt. Jag är inte stolt. Att jag bjuder på det här inlägget är kanske enda tecknet på hoppet om räddning för mig.