Den här fredagen lär inte gå till historien. Du kommer inte att läsa om mina handlingar denna dag i en framtida historiebok. Men den var fin, på många sätt. Vardagen är ofta fin. Nåd, nåd, nåd att det får vara just så just nu. Också. Så länge har det fått vara så fint.

Men vad ska jag minnas av fredagen den 3 maj 2013? Jag som får minnas vardagen i all sin enkelhet utan krav på att den ska platsa i historieböckerna.

– att Arvid visade sitt sämre och gnälligare jag på grund av den där nya tanden som känns så tydligt redan nu men ännu inte riktigt syns

– att Ingrid testade föräldratålamodet med en alldeles förbluffande energi som rimmade illa med att vi somnade ordentligt först tre på natten

– att ingen av oss orkade handla fredagsgott och att vi tömde en avdankad påse majschips i brist på bättre

– att jag för första gången någonsin tänkte att jag kanske skulle kunna springa ett halvmarathon någon gång i framtiden (om jag någon gång faktiskt gör det går ju den här dagen förvisso till min historia)

– att min man vägrade ge mig en biljett till nästa värld i candy crush trots att det fanns i hans makt. Det kan hända att det är oförlåtligt. Jag tror att han ångrar sitt förhastade beslut.

– att vi fick glädjebudet att rörrenoveringen framskrider enligt tidtabell och att det således faktiskt är bara ett par veckor kvar i vår mysiga men trånga exilbostad