Hon är bra på mycket, kvinnan i mitt liv. Men inte på att gå. Ni har hört det förr och ni lär höra det igen. Hon är inte bra på att gå. För att underlätta har vi sedan några dagar tillbaka skapat berättelser tillsammans medan vi vandrar till och från bussen.

– Mamma, du får hitta på första meningen för du hittar alltid på så bra i början, säger hon idag.

– Okej. Det var en gång en stor, brun häst som hette…

– Markus. Och han var en fin häst som alla tyckte om. Alla hästflickor i stallet tyckte så mycket om honom.

– Men… (Jag försöker lära Ingrid redan nu att alla goda berättelser har ett men, att det alltid finns en konflikt)

– Det var bara hans fru och barn som inte tyckte om honom. För han var en dålig pappahäst som aldrig lagade mat och städade. Han var som ett barn som bara gnällde och ville att andra skulle hjälpa honom med allt möjligt. Och mamman och barnen orkade inte med det.

—-

Jag kommer inte ihåg upplösningen. Men jag älskade och älskar fortfarande inledningen. Vilket bra problem! Ser ni det framför er? Den stora bruna hingsten som vinner alla stallflickors gunst men hemma beter sig som en bortskämd snorunge? Jag ser och jag roas.

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur min fyraåring, som är välsignad med den bästa och mest aktiva av pappor, har kommit på en sådan konflikt.