Jag är en sliten kvinna. I tre nätter har nattsömnen varit verkligt svag om inte direkt värdelös. Arvid är hårt drabbad av feber, hosta och snuva. Han har haft och har ännu i skrivande stund en lekamlig temperatur på 38,5 grader och visar sitt sämsta jag både dag och natt, den arma stackaren. Så där som sjuka bebisar gör.

Mitt i eländet händer det faktiskt att jag får spader. Den redan lite utmanande vardagen med familjeliv på 30 kvadrat gör att jag flippar mellan varven när en av fyra mår dåligt och inte drar sig för att visa missnöje vid alla tider på dygnet. Men för det mesta går jag faktiskt omkring och känner mig ödmjukt tacksam. För dessa tre slitsamma, tråkiga och frustrerande dagar med sjuk bebis är undantag. Och de påminner mig om mitt första år som mamma då förkylningar, maginfluensor och öroninfektioner var så frekventa gäster att de tog sig ett eget rum i vårt hem, vilket i sin tur påminner mig om att åkommorna inte verkar veta var vi bor den här gången. Så visst klarar vi det här, i den stora tacksamheten över att vi så sällan måste numera.