Jag började just gråta på spårvagnen. En gammal man med rullator kunde inte ta sig upp för trapporna och fick vänta på nästa. Tänk att vara livserfaren och vis och samtidigt så beroende och begränsad. Det var mera än min känsliga själ klarade av. Har jag systrar eller bröder där ute som förstår min smärta? Som också skulle ha fällt en tår?

Följande fem frågor…

1. Vad skulle du vilja säga till ditt 15-åriga jag?

2. Berätta om ett plagg som du någon gång i tiden burit med stolthet men aldrig någonsin skulle använda idag.

3. Idag lever vi i en tid där man förväntas satsa på allt. Om du inte har ett snyggt hem, en välmående trädgård, en skara välartade barn, en genomtränad kropp, ett eller helst flera exotiska fritidsintressen och läser svåra böcker har du ju som bekant inte en chans. På vilket område väljer du att inte satsa för att hinna leva och njuta lite också?

4. Berätta om en fråga som du verkligen brinner för. En sådan som skulle få dig att klättra upp på barrikader.

5. Vilka fem saker gör ditt liv rikare, bättre och vackrare just nu?

…hoppas jag att följande fem bloggare…

Elina

Christa

Malin

Linda

Ronja

… vill besvara.

Jennie ställde en fråga och Jennie ska få ett svar.

Nu när ansökningen om högre studier har inlett påminns vi abiturienter om att det också finns ett liv efter studentskrivningarna. Tveksamheten och rädslan för att välja fel finns troligtvis hos alla, vad ska jag göra i resten av mitt liv? Jag (och kanske många andra) funderar på att studera till lärare. Modersmålslärare. Mina frågor till dig är VARFÖR ska man bli lärare? HUR är en bra lärare? VAD är det bästa/sämsta med att vara lärare? Har du någonsin ångrat ditt yrkesval? Vad har du studerat för att bli lärare?

För det första, Jennie: lycka till med vårens studentskrivningar! Kom ihåg att ta med god mat och bra godis. Och sköna byxor. Skäm bort dig själv, det är du värd. Och kom ihåg att inte stressa och pressa dig själv för mycket. Det är aldrig värt det.

Och så till dina frågor. Jag skulle kunna skriva långa essäer om var och en av dem, men ska försöka fatta mig så kort som möjligt.

Varför ska man bli lärare?

För att det är ett meningsfullt, självständigt, roligt, utmanande och omväxlande jobb där man får komma i kontakt med människor som befinner sig mitt i ett av livets mest spännande skeden. Som modersmålslärare får man dessutom jobba med att utveckla dessa människors kommunikativa egenskaper och åtminstone jag är helt övertygad om att dessa egenskaper är viktiga för oss alla oavsett framtida arbetsuppgifter och sammanhang. För att du ska trivas som just modersmålslärare måste du också tycka om att läsa, både skönlitteratur och elevtexter. Annars kommer du att våndas rätt mycket.

Hur är en bra lärare?

Här tror jag att vi tycker väldigt olika. Tack och lov. Tänk tillbaka på lärare som du själv har haft och fundera på varför du tyckte att de var så bra. Personligen kommer jag inte ihåg någon lärare för att hon eller hade genomtänkta lektioner, delade ut proven dagen efter att de blev skrivna, hade snygga powerpoint-presentationer. Inte ens omväxlande arbetsmetoder spelade egentligen så stor roll. Och jag vet att allt ovannämnt var väldigt viktigt för en del av mina kompisar. För mig som elev var två saker helt avgörande. För det första; att läraren såg oss som individer och uppriktigt brydde sig om oss. För det andra; att läraren var inspirerad och motiverad med passion för det egna undervisningsämnet. Och de här två sakerna är viktiga för mig som lärare idag.

Vad är det bästa/sämsta med att vara lärare?

Det bästa är eleverna. Alla gånger alla dagar. Senast idag har jag fått undervisa elever som påminner mig om det här. Jag blir glad bara av att få gå in i klassrummet och träffa dem. Vi skrattar tillsammans. Vi lär oss tillsammans.

Det sämsta är att arbetet oundvikligen hopar sig ibland. För mig innebär det att jag vissa dagar kan vara tvungen att läsa väldigt många elevtexter för att hinna med. Och man blir trött och matt och snurrig i huvudet av för många texter, hur mycket man än tycker om att läsa dem.

Har du någonsin ångrat ditt yrkesval?

Aldrig. Faktiskt aldrig någonsin. Inte ens en halv minut. Tänk det. Tänk det.

Vad har du studerat för att bli lärare?

Jag har studerat litteraturvetenskap, svenska och pedagogik. Dessutom har jag studerat journalistik och lite statskunskap, men det var inte för att bli lärare.

Fredrik är för tillfället först och främst pappa, som hemmavarande förälder blir det lätt så. På andra plats kommer (förhoppningsvis) äkta make. Och på tredje plats kommer (med all säkerhet) löpare. Ska man springa maraton så ska man. Och behöver man något annat att fokusera på än blöjbyten, sovtider och bassalvor är löpning ett fullgott alternativ.

Men. Som ni säkert minns, eftersom jag knappt skriver om något annat, så lever vi ju nu i någon slags etta. Med god vilja kunde man kalla vårt nya hem en tvåa, men då ska man räkna en vrå som ett rum. Och löpning fem gånger i veckan resulterar i svettångande träningskläder lika många gånger i veckan. Och svettkläder passar vansinnigt dåligt i små lägenheter med många människor. Utan balkong.

Alltså, hur gör man det här utan att någon ska förgås i alla dessa ångor? Är löpning förbjudet för människor i lägenheter och tillåtet bara för de lyckligt lottade som bor i slott med grovkök och tvättstugor?

Otippat fenomen som drabbat oss sedan vi intog vårt nya hem: att Ingrid sover i vår säng. Jag är ytterst delad.

Tippat fenomen eftersom det drabbat oss i snart tre månader: att Ingrid helst av allt skulle ha luciaklänning hela tiden. Vi har nu försökt se plagget som ett nattlinne och hoppas att hon lite mer sällan ska fråga om hon får ha den på dagis, på stan, på biblioteket, på besök hos vänner, på gudstjänst…

Få av våra val har ifrågasatts lika mycket som att jag började jobba igen när Arvid var fyra månader ung. Följaktligen har vi (eller egentligen jag) fått försvara det här valet ganska många gånger. Och det gör mig egentligen ingenting. För inte en dag har någon av oss tvivlat på att vi fattade rätt beslut.

Men det faktum att vi är övertygade om att vi valde rätt betyder inte att valet känns hundraprocentigt smärtfritt varje sekund. Och det faktum att vi så ofta måste motivera och/eller försvara vårt val gör att de få sekunder då jag hellre skulle mysa med Arvid än undervisa känns förbjudna. De måste jag liksom hålla för mig själv, för annars finns en armé med människor som tittar på mig med en blick som säger vad var det jag sa. Var den armén finns de 98 % av tiden som valet känns just precis så rätt som det faktiskt är vet jag inte.

Vet du?

I regel får vi människor fatta de beslut vi anser vara bäst. I regel brukar vi tycka att det som är bäst för mig inte nödvändigtvis behöver vara bäst för dig. Men när det kommer till just föräldraskap verkar det fortfarande finnas en norm som ska följas av alla i alla lägen. När ska vi komma så långt att vi också på den punkten inser att ingen modell är så heltäckande att den fungerar för alla? Och när ska vi börja räkna med att också de (vi) som fattar mindre självklara och förväntade beslut också kan fatta genomtänkta och visa sådana?

Jag har bloggat i snart sju år, men jag kan inte minnas att jag någonsin fått en blog award. Men så kom lördagen den 2 mars 2013, eller egentligen Linn, och ändrade på det. Tack för det!

1. Om du var tvungen att byta yrke, vilket skulle du välja?

Eftersom jag ju har en journalistutbildning är journalist det givna svaret. Och antagligen också det som jag faktiskt skulle byta till. Men det finns också många andra jobb som jag kunde tänka mig. Mitt problem har aldrig varit att jag gillar för lite och har för svårt att landa på platser och i arbetsroller.

2. Nämn minst ett mål du vill uppnå inom de 5 närmaste åren?

Jag på något sätt bara hatälskar att jag faktiskt inte kan svara på den här frågan. Jag är nog den minst målorienterade människa jag vet (och då känner jag till flera andra som också vandrar omkring mera som i dimma). Det enda jag helt uppriktigt önskar är att jag om 5 år ska kunna se tillbaka på den människa jag är idag och tänka att jag nog visste väldigt lite då (alltså nu) om vad det är att älska andra människor lika mycket som mig själv.

3. Vad gör du helst om du har en hel dag till förfogande utan några måsten?

Ett märkligt fenomen med att vara småbarnsförälder är att bara de dagar då barnen är borta är dagar helt utan några måsten. När jag någon gång igen får en sådan dag vill jag naturligtvis tillbringa den med Fredrik. Jag vill sova tills jag vaknar av mig själv (typ till tjugo över åtta då, Fredrik kanske sover till tio). Sedan vill jag äta en jättelik frukost framför svensk morgon-tv. Jag vill läsa en bra bok. Jag vill äta lunch på stan. Jag vill läsa mera bok. Jag vill gå på bio på eftermiddagen. Jag vill äta middag med goda vänner utan barn på restaurang. Jag vill absolut inte springa.

4. Vad är det godaste du vet?

Äntligen en fråga där svaret är alldeles givet; glass. Bland alla helt fantastiskt goda ting som finns så slår det ändå alltid allt.

5. Nämn tre bra egenskaper hos dig.

1. Att jag nästan alltid försöker och nästan lika ofta lyckas se det goda i omständigheter och människor.

2. Att jag har en extremt stor och pålitlig självdisciplin de gånger det verkligen krävs.

3. Att jag är nådig mot mig själv och andra. Tror att bara den som förmår se förbi sina egna tillkortakommanden helt och fullt kan se förbi andras.

Jag återkommer imorgon med mina egna fem frågor och länkar till de fem som jag hoppas att vill besvara dem.

Nu ska jag borsta tänderna, läsa mig till sömns och försöka komma över det faktum att Melodifestivalens allra bästa låt i år inte får vara med i finalen. Jag tycker väldigt mycket om Sverige som land men det svenska folkets röstande i musiktävlingar kan ibland förbrylla mig.

Att ta sina första steg som läsare i vårt tillfälliga hem är roligt. Rumpa är ett kylskåpspoesiord här. Mannen som kunde bajsa med hästar står det på en annan magnet. Hahaha. Lyckan är total. Förstås. Den yngsta läsaren i familjen står helt klart med en fot kvar i kiss-och-bajs-humorn.

När vi flyttade till Tölö fick Ingrid ta med sig en plastkorg med leksaker. I den packade hon ner de saker som tre dagar före flytten kändes mest viktiga. I korgen finns:

– Snövit-pusslet som hon fick i julklapp av sin mormor och morfar

– alla hennes fyra barbiedockor

– Träna en kvart om dagen av Paulo Roberto (det är alltså den enda bok hon tagit med sig, och som litteraturvetare  – som dessutom läst många universitetskurser i barnlitteratur –  kan jag inte låta bli att finna det både pinsamt och komiskt)

– en docka

– några klädesplagg åt dockan

– ett Alfons-spel

– hennes bokmärkssamling (i en frysask)

– Uno-spelkort

– en pappersdocka

Det var det.

Efter en vecka i vårt nya hem har hon inte lekt med alla de sakerna ännu. Och inte en enda gång har hon saknat någon av alla de många saker som stannade kvar i vårt egentliga hem. Vi har inte gett henne en enda av de pysselböcker vi köpt åt henne att ge när det krisar här. Inte heller har hon fått klistermärkena som är köpta för samma syfte. Det har helt enkelt inte krisat. Den saknad efter sakerna som jag trodde skulle infinna sig dag ett eller två har inte infunnit sig ännu.

Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att hon nog skulle klara sig med betydligt mindre grejer än de mängder hon har. Så är det säkert med de flesta av våra i-landsbarn.