Idag är det fem månader sedan Arvid kom till oss. Han skämmer fortfarande bort oss med gott humör, god hälsa, gott matintag och god sömn. Inget mer kan man begära. Inget mer kan man ens önska.

Huden mår numera nästan utmärkt. Den salva vi fick på recept för en månad sedan har verkligen hjälpt. Numera använder vi den två gånger i veckan och det räcker. Däremellan smörjer vi huden med bassalva fyra gånger om dagen. Ett litet pris för välmående hud.

Han sover gott om nätterna mellan 20.30 och 8.00. Äter i regel en gång på natten men har faktiskt hoppat över det två nätter i sträck nu. Han sover i eget rum numera. Om tamburen räknas som eget rum. Dagtid vilar han tre gånger.

Han äter. Massor. För en månad sedan fick han sin första smakportion och det blev snabbt riktiga portioner. Han äter numera en grönsaksburk till lunch, en till middag och gröt före läggdags. Hittills har han ätit och tyckt om potatis, majs, morot, batat, broccoli och blomkål. Han är däremot totalt ointresserad av plommon, bär, päron och mango.

Han vänder sig ofta från mage till rygg, ibland från rygg till mage. Och lägger jag ner honom på golvet med blicken åt ett håll lär han ha skruvat sig 180 grader en kort stund senare. Igår tyckte både jag och Fredrik, oberoende av varandra, att han tagit sig lite framåt, att han plötsligt rörde vid en leksak han en stund tidigare inte nådde.

Han tuggar mycket på sina händer. Han leker mycket med sin syster. Just hon är nog den bästa människan i hans värld. Bästa vänner är de. Häromdagen sa Ingrid att hon tycker mest om Arvid, till och med ännu mera än om kusinen Edith som är hennes bästa vän i universum.

Det går inte att vara annat än tacksam en dag som idag. Dessa första ljuva månaderna har varit allt vi hoppades på och bad om. Och ännu mera.