I måndags kom det sig att jag befann mig på en plats där medelåldern var rejält över 70 och där jag troligtvis var en av de ytterst få (om inte den enda) under 60. Jag var där för första gången, de andra är stammisar. De samlas varje måndag för att dela liv, fundera på tro och be och i måndags var jag inbjuden som gäst och talare.

Hur ödmjuk man känner sig när man står inför en grupp människor som alla är dubbelt äldre än man själv? Väldigt. Hur mycket mera ödmjuk man känner sig då de dessutom är intresserade av vad man själv har att säga, som om man verkligen skulle ha något att lära och ge? Så enormt väldigt ödmjuk. Att de efteråt ville diskutera, fråga, kommentera. Att de tyckte om, blev inspirerade… Oj.

Under de drygt två timmar jag umgicks med dessa människor tänkte jag tusen tankar och lärde mig ungefär lika många saker. Nästan mest tänkte jag på att det är synd och skam att vi så sällan umgås i åldersmässigt heterogena sammanhang. Och så tänkte jag på hur sköna och fridfulla människorna där var, att det fanns något sant vilsamt över dem. De har nog kommit över många av de issues som vi andra fortfarande har.

Allra mest tänkte jag ändå på att vi hörde ihop, de här människorna och jag. Vi har nästan ingenting gemensamt samtidigt som vi har så mycket gemensamt. De är mina, jag är deras. Och jag vill att det ska vara just så.