Jag började just gråta på spårvagnen. En gammal man med rullator kunde inte ta sig upp för trapporna och fick vänta på nästa. Tänk att vara livserfaren och vis och samtidigt så beroende och begränsad. Det var mera än min känsliga själ klarade av. Har jag systrar eller bröder där ute som förstår min smärta? Som också skulle ha fällt en tår?
Nästan för lycklig 
Med tanke på hur hela min mage liksom kramades ihop på ett oskönt sätt när jag läste inlägget så, jo, jag skulle också ha gråtit.
Jag fäller en tår här jag sitter bara vid tanken. Var det ingen som kunde hjälpa honom upp??
Oh, ja, jag blir ju nästan tårögd bara av att läsa, att se, det skulle skära hårt i hjärtat.
Åh, vad jag skulle bli ledsen och känna mig hjälplös om jag skulle bevittna samma. 😦 Ingen kunde tydligen hjälpa honom?
Absolut, vad synd om honom. Jag tycker ofta synd om äldre människor, eller kanske inte tycker synd om, men känner för dem på något sätt.
Jo, jag hade nog också tårkat en tår och förundrats över en av livets paradoxer. Kroppen skrumpnar och blir beroende och svag samtidigt som själen växer sig starkare.. Jag vill tro att det är så. Den tanken tröstar lite grann.
Jag jobbade tidigare med krigsveteraner och invalider och efter det har jag haft en väldigt soft spot för gamlingar (visst hade jag respekt för äldre osv innan också). Ibland skulle jag bara vilja gå fram till någon ensam gamling och krama om den, och så kan jag ännu heller inte lyssna på Arttu Wiskaris Tuntematon potilas utan att gråta lite, den beskriver de jag jobbade med så på pricken.