När vi flyttade till Tölö fick Ingrid ta med sig en plastkorg med leksaker. I den packade hon ner de saker som tre dagar före flytten kändes mest viktiga. I korgen finns:

– Snövit-pusslet som hon fick i julklapp av sin mormor och morfar

– alla hennes fyra barbiedockor

– Träna en kvart om dagen av Paulo Roberto (det är alltså den enda bok hon tagit med sig, och som litteraturvetare  – som dessutom läst många universitetskurser i barnlitteratur –  kan jag inte låta bli att finna det både pinsamt och komiskt)

– en docka

– några klädesplagg åt dockan

– ett Alfons-spel

– hennes bokmärkssamling (i en frysask)

– Uno-spelkort

– en pappersdocka

Det var det.

Efter en vecka i vårt nya hem har hon inte lekt med alla de sakerna ännu. Och inte en enda gång har hon saknat någon av alla de många saker som stannade kvar i vårt egentliga hem. Vi har inte gett henne en enda av de pysselböcker vi köpt åt henne att ge när det krisar här. Inte heller har hon fått klistermärkena som är köpta för samma syfte. Det har helt enkelt inte krisat. Den saknad efter sakerna som jag trodde skulle infinna sig dag ett eller två har inte infunnit sig ännu.

Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att hon nog skulle klara sig med betydligt mindre grejer än de mängder hon har. Så är det säkert med de flesta av våra i-landsbarn.