Jag erkänner. Jag har vandrat omkring i självömkans dal de senaste veckorna. Skrattat, njutit och glatt mig varje dag – jo. Men ständigt överskuggad av sorgen över huden som brast. Ständigt i dal. Dalbo i grunden.

Efter ikväll kan jag konstatera att den som sa att det bästa botemedlet mot självömkan är att hjälpa någon annan människa visste vad den talade om. Om någon ens har sagt det. Om inte så är det sagt nu. Här först.