Ert engagemang i Arvids hud förra veckan var så rörande stort att jag inte kan annat än uppdatera er om läget just nu.

Hans hud älskade kortisonen. Sådär som trasig hud brukar. Den sög åt sig, tog till sig och den blev betydlig bättre efter bara någon enstaka omgång med salvan. Det röda försvann. Nästan så snabbt att man såg det hända om man tittade en lite längre stund.

Men underbart är kort. Och kortiosonkuren var också kort.

Efter ett dygn utan kortison var han sämre igen. Och efter två dygn ännu lite sämre. Och i den nerförsbacken lever hans hud just nu. Varje morgon lite sämre än morgonen innan. Utslagen är lite rödare, de drabbade fälten lite större. Magen, armarna och ryggen. Oh, ryggen.

Hur ledsen jag är? Avgrundsledsen. Fullt medveten om att utslag och eksem inte är livshotande så kan jag ändå inget annat. So shoot me.