Avgrundssorgen skingrades en stund mitt på dagen när jag fick efterlängtat och välkommet lunchbesök. När vännen gick och Arvid sov var jag ensam med tunga tankar igen. Och kunde konstatera att ensamheten är skön bara när sinnet är lätt.

Den nästan osannolika lyckokänsla som oftast är min har ett pris. Som dramatisk person är alla känslor så starka. Också de som man helst skulle försvaga till ett minimum.

Men så finner jag mig plötsligt liggandes raklång på sängen. Och på min mage ligger min son på sin mage. Och han andas samtidigt både lätt och tungt, sådär som trötta bebisar gör. Vi säger ingenting. Vi gör ingenting. Vi bara ligger där. Tysta. Stilla. Länge. Tillsammans. Och jag kände där och då att stunden var helande.