Det finns kanske inget finare än att se Ingrid möta sin lillebror på morgnarna. Det är som om nattens vila fått henne att glömma att det finns en bror, så till sig är hon varje morgon.

– Hej, Arivd-gulle, säger hon med sömnig röst, ger en mjuk morgonkram och en lika mjuk morgonpuss. (Oj, så vi kan sakna dessa väldigt mjuka fysiska uttryck för kärlek sedan senare under dagen när hon nått sin vanliga energinivå och kraft)

Och han bara strålar när han ser henne, leendet är kanske aldrig så soligt som när storasyster är morgonmjuk och ger honom all sin dyra uppmärksamhet. Sedan kryper hon ihop bredvid honom där han morgonmyser i vår säng. Hon tar hans hand, lägger sitt huvud nära hans och blundar.

Och där och då är de bara finast av alla och allt. Någonsin. Tillsammans ännu finare än vanligt. Våra dyraste skatter.