Vet ni vad jag verkligen inte önskar mig? Mera pengar.
Någon gång i min ungdom trodde jag att de allra flesta av oss alltid suktar efter mera pengar. Men det gör inte jag. Absolut inte just nu.
Jag är tvärtom glad och tacksam att jag har ”bara” en normal lärarlön att spendera eftersom jag bevisligen inte klarar av att spendera ens den på ett vettigt sätt. Jag hoppas innerligt att jag inte plötsligt imorgon eller nästa vecka blir välsignad med en större inkomst för jag kan inte garantera att jag skulle göra något vettigt av den. Kan tvärtom nästan garantera att jag skulle göra något riktigt dumt.
Jag undersökte just hur många slavar jag har i min tjänst (slaveryfootprint.org). Och hemska saker vilken totalt icke-uppmuntrande kvällsläsning det var. Det skadade mig nästan fysiskt att fundera på hur mycket saker jag faktiskt har. I just den här stunden känns det alldeles uppriktigt som om jag aldrig mera vill köpa något.
Och ändå vet jag att den känslan kommer att gå över. Jättesnart. Antagligen har den gått över redan när du läser det här. För jag älskar att köpa saker. Älskar. Speciellt kläder. Det är inte alls sådär att jag köper ett plagg och är hög på det i femton minuter men att det sedan känns bara tomt. Nej, det är så att jag senast idag, när jag la på mig koftan jag köpte för ett och ett halvt år sedan, var alldeles lycklig i flera sekunder för att koftan är min. Så mycket älskar jag att köpa kläder och sedan få ha dem.
Jag måste därför lägga band på mig själv. Hårda band. Fri shopping fungerar inte för mig. Redan med min ganska ordinära lärarlön har jag nämligen råd att leva ett liv som matar mitt klädskåp i en hiskelig takt. Som gör att jag bidrar aktivt till en sämre värld med mitt konsumerande. Fast jag egentligen inte vill.
För jag vill ju egentligen vara en sådan där skön typ som ger det mesta av mina pengar åt människor som behöver dem mycket mer än jag själv, det vill säga de flesta andra på den här planeten. (Visst ger jag bort pengar nu också, men i ärlighetens namn inte alls alls alls lika mycket pengar som jag ger åt mig själv)
Paulus (ni vet, han i Nya Testamentet) sa en gång att det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag tänker att han måste ha tänkt på just mig och mitt klädskåp när han skrev det. Och att de flesta av oss som har råd med mer än tak över huvudet och mat på bordet antagligen har något slags klädskåp. Något konsumtionsområde där vi inte håller för granskning ens av oss själva. Berätta gärna om ditt klädskåp! Jag dömer verkligen ingen. Ingen. Det är väl det enda fina med att själv krypa i stoftet.
Nu är mitt klädskåp fullt. Och mitt samvete brutalt skadat. Det år som ligger framför nu blir ett år utan att jag köper kläder. (Läsaren med gott minne tycker kanske att det här låter bekant och undrar nu om jag inte började med det här redan i höstas. Och svaret är att jag ville göra det men att jag då inte gjorde det goda jag ville göra. Så svagt kan köttet vara. Och så ”akut” kan behovet av amningsvänliga plagg te sig. Pinsamt. Verkligen. Jag rodnar lite när jag skriver det här och det känns sunt, som om det nästan finns hopp för mig ändå.)
Och förhoppningsvis blir det här också ett år som lär mig hantera pengar på ett vettigt sätt. Jag vill kunna vara stolt och glad över vad jag gör med mina pengar. Tänk att få veta att mina pengar gladde många fler än mig själv och mina närmaste. Tänk att låta mina barn växa upp i ett hem där det är alldeles självklart att våra pengar inte bara är våra.
Tänk att någon gång i framtiden kunna sukta efter mera pengar eftersom de i mina händer blir till sann välsignelse för andra människor. Det är min förhoppning. Och de stunder det inte är det, så är min förhoppning att det snart blir min förhoppning.
Nästan för lycklig 
Å, suck. Känner igen mig alldeles för mycket i det här.
Hej
Samma här. Kläderna är för många och köps för ofta. Vill väldigt gärna minska den konsumtionen. Sen har vi ett matprojekt här hemma just nu. Vi försöker minska den kostnaden genom att baka bröd själva och planera mer. Vi tycker att vi borde ha lite pengar över varje månad. Vi har en känsla av att vi kan ändra mycket när det gäller detta. Hälsningar Maria i Umeå
jag köper aldrig kläder. Nästan aldrig faktiskt.
Men det gör jag inte för att jag är en så god och fläckfri människoparvel.
Om jag finge pennningträd skulle jag köpa djur. Massvis med djur.
Häst, ko,get,åsna, (jag älskar åsnor), strutsar, lamadjurkamel, getter, iguanerfåglar, ekorrar,kaniner.
jag blir besatt av djurparker med djungelvärld.
Mina pengar flödar i den riktningen.
Att rida är sjukt dyrt och att hålla djur ännu värre.
Så jag är också ganska lättad över att det inte är möjligt.
Jag köper mycket kläder åt mig själv på en gång och sedan har jag paus på flera månader. Men åt barnen är det hopplöst. Vi har nog mycket ärvda kläder också, men då de inte är sådana jag gillar köper jag nya i stället. Men visst använder vi sen också slut plaggen, de som är bra. Mat är däremot något jag köper och kastar bort. Mer än jag borde.
Jag gör som Anna La ovan – köper en massa nytt på en gång och sen håller jag paus. Det kan vara långa, långa pauser – förra året handlade jag kläder i Berlin och Köpenhamn i april, och några enstaka plagg i Österrike i Juli/Augusti. Däremellan endast enstaka plagg på second hand, eller nya underkläder ifall det blivit panik. Nästa galna shoppinginfall kom nu, har precis fått en leverans från Zalando och en annan är på kommande från H&M. Jag försökte i alla fall köpa lite dyrare kläder innan jag sjönk tillbaka till H&M-nivån, men knappast är det så mycket bättre ändå. Jag hoppas att nästa stora infall kommer först nästa år.
Men du har definitivt rätt i att det är fruktansvärt lätt att hitta motiveringar. Jag håller på att skriva en praktikansökan, och fastän jag (ännu) är långt från att ha fått praktikplatsen tänker jag mig att jag behöver lite snofsigare kläder än bara t-skjorta, jeans, och min collegetröja från mitt utbyte i USA, vilket varit något av en uniform för mig det senaste halvåret eller så. OM jag skulle få platsen, liksom. (Vilket jag så klart hoppas på, men min klädkod spelar knappast nån väldigt stor roll. Snarast är det väl så att samtliga inblandade vet precis vem jag är och hur jag brukat gå klädd de senaste 5 åren men de vet ju inte att jag shoppat diverse vardagsklänningar…)
Men, om det var så att jag hade osinlig tillgång till pengar skulle jag väl snarast köpa en massa mer eller mindre obskyra instrument som jag sen ändå aldrig skulle ha tid att lära mig spela, eller djur. Eller en bil – vilket iofs inte skulle vara så remarkabelt men trots att jag varje gång jag sätter mig på bussen till jobbet 25 km bort önskar jag hade en, så har jag en viss stolthet över att jag använder kollektivtrafik.
Hej, Amanda! Jag tycker också att jag konsumerar alldeles för mycket. Det svåraste för mig är att stoppa barnens konsumtion, för har man stora barn som jag, så vill de köpa hur mycket som helst. De bryr sig inte om miljön det minsta, kan jag garantera. Sen då det gäller kläder, så är det bra att vara lite för tjock. Man tappar direkt lusten att köpa kläder. Jag har för lite kläder i min garderob och ytterst slitna jeans, för det är så plågsamt att gå och köpa nya och inse att man igen blivit tjockare. Men böcker köper jag…
Hej Amanda! Kläder, kläder…det är också min stora last. Jag är dessutom dålig på att använda de kläder jag har. Kombinera på nytt sätt, piffa upp med halsband eller scarf. Även om jag önskar att jag kunde resonera om pengar så där som du skrev på slutet, så vet jag att jag nog aldrig kommer att komma dit…
Tack än en gång för en superb blogg!