Det vackraste ord som jag vet är ett ord som så sällan blir sagt…

Sjöng du också den i din barndom? Jag gjorde. Och jag tänkte på hur svårt det var att säga förlåt. I dag, i min vuxendom, tänker jag mera på hur svårt det tycks vara att förlåta ibland.

Jag tror på förlåtelsen. Jag tror att vi alla behöver be om förlåtelse när något blev fel och jag tror att vi alla behöver ge förlåtelse när någon ber oss om det.

Och jag tror att vi ska sträva efter att alltid förlåta.

Men tänk om någon mördar mitt barn? Menar du att jag ska förlåta då? Eller om min man misshandlar mig? Ska jag förlåta det också? Finns det inte saker som är så grymma att de är oförlåtliga?

Och jag tror att det kanske kan finnas det. Men jag tror att väldigt få av oss, tack och lov, blir utsatta för dessa oförlåtliga gärningar speciellt ofta. Och att vi i ”väntan” på dem alltid ska eftersträva att alltid förlåta.

För det är nedrigt och grymt att neka en människa den förlåtelse som hon uppriktigt ber om. Eller tvinga henne att vänta på den när hon sträckt ut sin hand. Att förlåta  är att välja att göra en människa fri. Vem av oss har råd att binda en annan? Vem av oss ska kasta sten?