Älskade Arvid. Idag är det exakt tre månader sedan du kom till oss och blev en del av vår familj. Drygt nittio dagar har vi fått ha dig, och ingen av dessa nittio har vi tagit för given.

Redan när jag väntade dig hade jag svårt att lita på att du verkligen skulle komma. I min värld fanns det ingenting som att det är säkert och tryggt efter vecka 12. Inte ens när vi var i vecka 30 vågade jag lita på att allt skulle gå vägen. Ännu några dagar före du föddes var jag ute på promenad och började plötsligt fundera på vad som händer med min vikarie, som lagt sitt vanliga liv åt sidan för att ersätta mig, om det sedan plötsligt visar sig att jag ska jobba i alla fall för att det inte blev någon bebis.

Men du blev. Oj, så du blev. De första dagarna hade jag svårt att sova, svårt att slappna av ens en sekund. Jag var rädd att du skulle tas ifrån mig om jag vände bort min blick. Och jag lovade mig själv att jag skulle bli den bästa mamma du kan önska dig om du bara överlevde.

Och du inte bara överlevde, min älskling. Du lever och är allt jag hoppades på och bad om när du växte under mitt hjärta. Du har ju till och med ett stort sömnbehov. När du ler mot mig tror jag att du vet att jag är din. Att vara din mamma är något av det finaste jag någonsin fått vara. Varje dag har du gjort livet gladare och mera meningsfullt. För alltid förändrade du världen och för alltid förändrade du mig.