Tack för era fina kommentarer till mitt inlägg om sömnproblem häromdagen. Cissi frågade: Med fyra års erfarenhet av dylikt, har du något tips? Vad är du glad att du har gjort/gör? Vad skulle du inte i första hand rekommendera att någon gör på samma sätt?

Och jag tänkte hänvisa er som är intresserade av usel nattsömn på grund av småbarn till ett inlägg där jag beskriver vår tidigare situation och till ett annat där jag skriver om hur vi hanterade (inte löste) problemen.

Det råd jag skulle ge alla som för tillfället kämpar med en bebis som sover uselt och nått en viss ålder är: ta itu med det nu. Det blir på inget sätt lättare av att ni väntar. Det blir bara värre. Små människor lär sig mycket snabbare än större människor. Min älskade dotter som i skrivande stund (klockan 22.36) leker rollekar i sitt rum och springer ut och in lär sig kanske… aldrig. Vi får nog vänta tills hon blir tonåring och skyr oss som pesten tills hon slutar vilja umgås med oss efter läggdags.

Och för det andra: välj ett sätt, en sömnskola eller en metod och var den trogen minst en vecka. Inget looking back före en vecka gått. Jag var i min stora frustration expert på att byta metod varje kväll. Ibland flera gånger samma kväll. Jag kan tänka mig att den lilla Ingriden upplevde mitt agerande som extremt förvirrande och spännande och intressant. Vad ska den här mamman hitta på ikväll då? Ska hon sitta vid min sängkant? Ska jag få mera välling? Ska pappa komma in också? Ska dörren vara öppen? Ska jag få komma till deras rum? Till deras säng? För allt det där kunde hända. Nu i efterhand kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Samtidigt förlåter jag mig. Jag var så obönhörligt trött och desperat och då hinner förståndet inte alltid med. Men priset blev högt. Ju äldre hon blev desto svårare blev det att på några nätter lösa sömnproblemen.

Och för det tredje: var snälla mot varandra om ni är två om föräldraskapet. Det är svårt när båda vandrar omkring och är konstant trötta. Ibland känns tillvaron som en enda stor tävling om vem av er två som är tröttast och förtjänar och behöver mest vila och sömn. Men det är en dålig väg att ta. Var snälla, för om det börjar byggas murar mellan er är ni ensamma i lidandet och absolut ingenting blir bättre av det. Och de gånger ni inte orkar vara snälla (ni är övermänniskor om det aldrig kommer sådana gånger om ni får kämpa en lång tid) ska ni be om förlåtelse och ni ska förlåta. Förlåtelsen är helig och helande. Underskatta den aldrig.

Och för det fjärde: be om hjälp. Att be om stöd när tillvaron är övermäktig är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på vett. Vi vet ju hur det går när övermäktiga situationer får fortsätta att övermäkta sig.