Det finns inte en enda cell i min kropp som vill bli artist. Min förvåning vet inga gränser när tusentals människor köar för att få sjunga för idoljuryn. Hur kan det komma sig att så många vill stå på en scen? Vad är det jag har missat?

Varje gång jag hör en jurymedlem i en talangjakt säga att någon måste bjuda lite mera på sig själv blir jag obekväm. Tanken på att själv vara tvungen att rusa ut på en scen och ropa Kom igen, Jönköping! eller uppmuntra folket att klappa med… Det skrämmer mig. Jag tänker att det måste kännas som om man vore helt utlämnad till publiken. Att dagligen vara tvungen att vinna folkets gillande för brödfödan känns kvävande. Det är verkligen inte min grej. Tänk så olika det kan vara. Att någons högsta önskan är någon annans mardröm. Och människor är vi ändå allihopa.