Ingrid äter, sover, leker, andas och lever i luciaklänning. Jag har verkligen ingen rätt att döma eftersom mitt eget intresse för luciatraditionen största delen av mitt liv har varit på gränsen till osunt stort. Nu har det lugnat sig. Tror jag.

Igår besökte vi kompisar. Ingrid hade naturligtvis den vita klänningen, vilket passade bara bra eftersom den jämngamla dottern i huset också hade en luciastass. Vi fick se ganska många luciatåg under eftermiddagen, vilket också passade bara bra eftersom våra döttrar är fyra år gamla. Om de håller på på samma sätt om tio år kan man bli orolig, men än så länge är det rimligt och till och med trevligt.

Men i alla sammanhang passar det ju inte lika bra. Jag är inte den som skäms i onödan, men när Ingrid vandrade omkring på prisma i luciaklänning när december knappt hade börjat kände jag något som starkt påminde om skam. Jag vet egentligen inte varför.